Sida:En saga om en saga 1917.djvu/541

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Maja Lisa, ack ja, alltför kär, för att önska, att du skulle bli min hustru.»

Hela tiden, som han talade, stod Maja Lisa och såg ner på honom. Hon förstod ju väl, att det var sant, som han sa, att han led av svår mjältsjuka, och att det nog var möjligt, att hon skulle bli än mer olycklig, om hon gifte sig med honom, än om hon återigen komme under söta mors regemente. Men inte kunde hon tänka på annat, än att hon ville stå vid hans sida och hjälpa honom.

»Ack,» sa hon, »det må du väl veta, att jag hellre vill gå igenom sorg och olycka med dig än leva idel ljusa dagar med någon annan. Intet ska du gå ifrån mig, om det är sant, att du har mig kär. Hur ska jag kunna — —»

Hon avbröt sig. Hon såg väl, att det, som hon sa, inte hade någon makt över honom. »Ack,» tänkte hon, »hur ska jag få honom att förstå, att den värsta olyckan för mig det vore att inte få följa honom och bistå honom i hans nöd?»

»Hela detta året,» tänkte hon vidare, »har jag levat i största bekymmer och ängslan. Jag må väl ha lärt något därutav. Nu är jag inte mer ett sådant barn, som jag var, då jag förlorade söta far. Jag ska inte klaga på allt det, som jag har fått lida, om det bara har gett mig så mycket förstånd, att jag mäktar hålla kvar den, som jag har kär.»

Hon lyfte sina blickar och såg ut över trädgården, liksom sökte hon efter någon, som kunde hjälpa henne. Men därvid blev hon rätt häpen.