Sida:En saga om en saga 1917.djvu/544

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

de ordena, som hade makt över honom! Hon kunde inte hålla kvar honom!

Hon visste sig ingen annan råd. Hon måste hörsamma honom. Hon gick från fönstret för att lämna honom det han önskade.

Men när Maja Lisa hade tagit fioln i sin hand, blev hon stående. Det kom på henne så underliga tankar.

Här höll hon i sin hand det, som hade haft den största makten över honom. Denna fioln hade varit hans styrka och tröst i forna dar.

Hon förstod, hon förstod! Det var fioln, det var musiken, som han spelade på den, som för Sven Liljecrona var det, som Lövdala var för henne. Musiken, det var hans hem. Den var det, som kunde ge honom trygghet och vederkvickelse. När han spelade, då spände tonerna över honom ett tak, som strålade mer än äppleblommor och solsken. Då trädde han in i sitt rätta hem, det, som hade varit hans tillflykt under hela hans ensliga ungdomstid.

Förr i världen hade han kunnat möta svåra dagar utan att brytas, därför att han hade ägt fioln. Då hade han bara behövt fatta stråken för att öppna sig tillgång till den värld, där han kände sig lycklig. Men nu hade mjältsjukan fått övermakten, därför att han inte hade kunnat spela på de sista årena. Han var utvisad från sitt hem.

Ack, hur skulle inte hon känna sig olycklig, om hon inte fick stanna på Lövdala! Hur hon skulle vantrivas i det främmande! Och så var