det väl med honom. Han kunde inte finna sig till rätta. Han visste inte mer var han skulle hämta ro och vederkvickelse.
Maja Lisa kände sig med ens säker på sig själv. Nu visste hon hans sjukdom, nu kände hon till botemedlet. Kunde hon bara öppna detta hans rätta hem för honom, så skulle han kunna bli sig lik och övervinna det, som nu plågade honom.
Hon gick fram till fönstret, men hon behöll fioln i sin hand.
»Käre,» sa hon, »låt mig be dig om bara en enda sak, innan du går! Ta fioln och spela en gång till! Jag är säker, att det blev så svårt nyss för dig, därför att det var första gången, sedan olyckan hände. Och jag kan inte tro, att det ska vara så för alltid. Vill du inte göra ett försök, så att jag till sist ändå får höra dig riktigt? Du må väl kunna övervinna dig själv och spela för min skull! Du sa ju nyss, att du inte hade lidit av detta svårmodet på hela vintern, utan trodde, att du var botad. Kanske är det också så. Inte får du tro, att det onda har kommit igen på allvar! Du ska få se, att om du bara vågade spela än en gång…!»
Han höjde på axlarna. »Det är omöjligt,» sa han. »Det blir bara sjufalt värre.»
Men hon envisades och bad. »Du behöver aldrig göra något mer för mig. Intet kan du vilja neka mig detta, nu då vi ska skiljas! Om du går
