ifrån mig utan att spela, ska det ändå göra dig ont efteråt, att du sa nej till det sista jag bad om.»
Han såg lika misströstande ut, men han gav i alla fall vika. »Jag vet hur det går, sa han, »och du vet det också. Men jag ska ändå göra dig till viljes.»
Maja Lisa strök lätt med handen över fioln, då hon räckte den till honom. »Ack, käre, hjälp mig!» viskade hon. »Käre, hjälp mig!»
Då Liljecrona tog emot instrumentet, låg redan det mörka olycksmolnet över hans panna. Och när han nu drog de första stråkdragena, kom tonerna fram lika förvirrade och missljudande som nyss förut.
Han kastade en blick upp till Maja Lisa, liksom förebrådde han henne, att hon hade lockat honom in i detta nya eländet.
Maja Lisas hjärta klappade, så att hon knappt kunde bärga sig, men hon ville inte visa någon rädsla. Hon stod kvar i fönstret, och hon tvang fram ett förhoppningsfullt leende på sina läppar.
Och se, nu började spelet redan låta mindre förtvivlat och ängsligt! Nu kom det ljus genom molnena, nu störtade fängelsets mur, nu sprängdes bojan, som höll själen fången.
Nu steg det uppåt med stark fart, men det sjönk ner tillbaka. Det blev till en tung strid. Nu var spelet djupt nere. Man kunde inte tro, att det mer skulle kunna höja sig. Så lyftes det uppåt igen. Steg och sjönk, steg och sjönk. Men
