härute, tills jag kommit in! Det går lättare, om jag vet, att du står härutanför.» — »Ja,» sade han, »jag skall stanna här, tills du har stått över det värsta.»
Därpå öppnade Helga stugdörren, och Gudmund märkte, att hon lämnade den lite på glänt. Det var, liksom för att hon inte skulle känna sig skild från hjälparen, som stod därutanför. Han gjorde sig inte heller samvete av att höra och se allt, som hände inne i stugan.
De gamla nickade vänligt åt Helga, när hon kom in. Modern lade genast ner barnet i vaggan, gick sedan fram till skåpet och hämtade en skål mjölk och en kaka bröd och satte fram detta på bordet.
»Se här! Sätt dig nu och ät!» sade hon. Därpå gick hon fram till spisen och friskade upp brasan. »Jag har hållit elden vid liv, för att du skulle få torka kläderna och bli varm, när du kom. Men ät nu först! Det är väl mat, som du mest av allt behöver.»
Helga hade hela tiden stått kvar vid dörren. »Ni ska inte ta så väl emot mig, mor,» sade hon med låg röst. »Jag får inga pengar av Per. Jag har avsagt mig hjälpen.»
»Det har allt varit en här i kväll, som hade varit på tinget och hört hur det gick för dig,» sade modern. »Vi veta alltihop.»
Helga stod kvar vid dörren och såg ut, som om hon visste varken ut eller in.
Då lade torparen ner arbetet, sköt upp
