glasögonen i pannan och harklade sig för att hålla ett tal, som han hade tänkt över hela kvällen. »Det är så, Helga,» sade han, »att mor och jag, vi ha alltid velat vara anständigt och hederligt folk, men vi ha tyckt, att vi ha råkat i vanheder för din skull. Det är, som om vi inte skulle ha lärt dig att skilja på ont och gott. Men när vi fingo höra vad du har gjort i dag, så sade vi till varandra, mor och jag, att nu kunde ändå folk se, att du har fått en rätt uppfostran och lärdom, och vi ha tänkt, att vi kanske ännu kunde få glädje av dig. Och mor ville inte, att vi skulle gå och lägga oss, förrän du kom, så att du skulle få en hedersam hemkomst.»
III.
Helga från Stormyra kom nu till Närlunda, och där gick allt bra. Hon var villig och läraktig och tacksam för vart vänligt ord, som sades till henne. Hon kände sig alltid som den ringaste och ville aldrig tränga sig fram. Det dröjde inte länge, förrän både husbondfolket och kamraterna voro nöjda med henne.
De första dagarna såg det ut, som om Gudmund skulle vara rädd för att tala med Helga. Han fruktade, att den där Stormyrtösen skulle gå och göra sig inbillningar, därför att han hade kommit henne till hjälp. Men det var onödiga
