hon inte ville bli en fin fru och sitta med händerna i kors. Hon ville gifta sig med en bonde och själv sköta sitt hus som en riktig bondhustru.
Helga tyckte, att Hildur var ett riktigt under. Aldrig hade hon sett någon, som framträtt så präktigt. Hon hade inte trott, att en människa kunde vara så fullkomlig i alla stycken. Det syntes henne vara en stor lycka att i framtiden få tjäna under en sådan matmor.
Allt hade avlupit väl under nämndemannens besök, men när Helga tänkte tillbaka på den dagen, erfor hon en viss oro. Det var så, att när de främmande nyss voro komna, hade hon gått omkring och bjudit kaffe. När hon hade kommit in med brickan, hade nämndemansmor böjt sig fram mot hennes matmor och frågat om det där var tösen från Stormyrtorpet. Hon hade inte sänkt rösten särdeles mycket, utan Helga hade tydligt hört frågan. Mor Ingeborg hade svarat ja, och då hade den andra sagt något, som Helga inte hade kunnat höra. Men det hade varit något om att hon tyckte, att det var underligt, att de ville ha en sådan människa i huset. Detta vållade Helga många bekymmer, men hon sökte trösta sig med att det var modern och inte Hildur, som hade sagt orden.
En söndag under vårvintern kommo Helga och Gudmund att gå i sällskap från kyrkan. När de hade vandrat utför kyrkbacken, hade de gått med i en stor flock av annat kyrkfolk, men snart hade
