den ena efter den andra troppat av, och till sist voro Helga och Gudmund ensamma.
Gudmund kom då strax att tänka på att han inte hade varit ensam med Helga sedan den där kvällen på torpet, och minnet därav kom nu starkt tillbaka till honom. Han hade tänkt på deras första möte ofta nog under vintern och därvid alltid känt något ljuvt och behagligt ila genom sinnet. När han gick ensam vid arbetet, brukade han kalla fram för tanken hela den vackra natten: den vita dimman, det starka månskenet, den svarta skogshöjden, den ljusa dalen och så flickan, som hade slagit sina armar om hans hals och gråtit av glädje. Hela händelsen blev vackrare för var gång den kom tillbaka i hans minne. Men när Gudmund såg Helga gå därhemma bland de andra i slit och arbete, hade han svårt att tänka sig, att det var hon, som hade varit med om detta. Nu, då han gick ensam med henne på kyrkvägen, kunde han inte låta bli att önska, att hon för en stund skulle bli densamma, som hon hade varit den kvällen.
Helga började strax tala om Hildur. Hon berömde henne mycket, sade, att hon var den vackraste och klokaste flickan i hela trakten, och lyckönskade Gudmund till att han skulle få en så utmärkt hustru. »Du får säga till henne, att hon alltid låter mig stanna på Närlunda,» sade hon. »Det skall bli roligt att tjäna under en sådan matmor.»
Gudmund smålog åt hennes iver, men gav bara enstaviga svar, som om han inte riktigt följde med. Men det var ju bra, att hon tyckte så mycket
