söndagen. Och när jag den kvällen vandrade uppför backarna till Stormyra, trodde jag säkert, att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till Närlunda. Men därhemma voro far och mor så glada över att jag hade fått tjänst på ett så ansett ställe, att jag inte nändes säga dem, att jag inte stod ut att vara kvar hos er. Så snart som jag kom upp i skogen, voro också all ångesten och plågan rent försvunna. Jag tyckte, att alltihop bara hade varit en inbillning. Och så var det så svårt med barnet. Mor hade nu tagit sig an det och gjort det till sitt. Det hörde inte mig till mer. Och det var ju bra, att det var så, men det var svårt att vänja sig vid det.»
»Du kanske började längta ner till oss?» framkastade Gudmund. — »Ånej. På måndagsmorgonen, då jag vaknade och tänkte på att jag nu måste gå, kom längtan över mig igen. Jag låg och grät och ängslades, för det enda rätta och riktiga var ju, att jag skulle stanna i tjänsten, men jag kände det, som om jag skulle bli sjuk eller mista förståndet, om jag vände tillbaka. Men då kom jag helt hastigt ihåg, att jag en gång hade hört någon säga, att om man tog litet aska från spisen i sitt hem och sedan strödde ut den över spisen på det främmande stället, skulle man bli av med sin längtan.» — »Det var då ett botemedel, som var lätt att använda,» sade Gudmund. — »Ja, men det skulle ha det med sig, att sedan kunde man aldrig trivas på något annat ställe. Flyttade man bort från den gården, dit man hade burit askan, då
