fick man längta dit lika mycket, som man förut hade längtat därifrån.» — »Kunde man inte bära aska med sig, vart man flyttade?» — »Nej, det går inte an att göra det mer än en gång. Sedan är det ingen återvändo. Så det var ju stor våda att försöka något sådant.»
»Jag skulle inte ha vågat mig på något slikt,» sade Gudmund, och hon hörde nog, att han bara gäckades med henne. — »Men jag vågade det i alla fall» sade Helga. »Det var bättre än att behöva stå som en otacksam inför mor Ingeborg och dig, som hade velat hjälpa mig. Jag tog en liten smula aska med mig hemifrån, och då jag kom tillbaka till Närlunda, passade jag på, när ingen var inne, och strödde ut den över spishällen.»
»Och nu tror du, att det är askan, som har hjälpt dig?» — »Vänta, så skall du få höra hur det gick! Jag kom genast in i sysslorna och tänkte inte på askan på hela dagen. Jag längtade alldeles som förut och var lika led åt allting, som jag brukade vara. Det var mycket att göra både ute och inne den dagen, och när jag hade slutat i lagården på kvällen och skulle gå in, var elden redan tänd i spisen.»
»Nu är jag riktigt nyfiken att höra hur det gick,» sade Gudmund. — »Ja, tänk, att redan när jag gick över gården, så tyckte jag, att det var något välbekant i eldskenet, och när jag öppnade dörren, for det för mig, att jag skulle komma in i vår egen stuga, och att far och mor skulle sitta vid spisen. Ja, detta flög bara förbi som en dröm,
