Gudmund stod i vedskjulet och högg ved den dagen, då Helga flyttade. Han kom inte in och sade farväl, fastän hästen stod för dörren. Han tycktes ha så bråttom, att han inte märkte vad som stod på. Hon fick lov att gå ut till honom och ta avsked.
Han lade ner yxan, tog Helga i hand, sade litet brådskande: »Tack för den här tiden!» och började så hugga igen. Helga hade velat säga något om att hon förstod, att det var omöjligt för dem att behålla henne, och att allt var hennes eget fel. Det var hon själv, som hade ställt det så för sig. Men Gudmund högg, så att stickorna flögo omkring honom, och hon kom sig inte för att säga något.
Men det märkvärdigaste vid hela flyttningen var, att husbonden själv, gamle Erland Erlandsson, körde Helga upp till Stormyra.
Gudmunds far var en liten, torr man med kal hjässa och vackra, kloka ögon. Han var mycket tillbakadragen och så tystlåten, att han stundom inte sade ett ord på hela dagen. Så länge allt gick, som det skulle, märkte man inte till honom, men när något råkade i olag, kom han alltid och sade och gjorde vad som skulle sägas och göras för att ställa allt till rätta. Han var skicklig i att föra räkenskaper och åtnjöt mycket förtroende bland socknemännen. Han fick alla möjliga kommunala uppdrag och var mer ansedd än mången, som hade en stor gård och mycken rikedom.
Erland Erlandsson körde hem Helga i det usla
