att Hildur Eriksdotter inte ville bo under samma tak som hon.
Det var inte så, att husbondfolket sade detta rent ut till henne. Men mor Ingeborg började tala om att när den nya svärdottern kom, finge de nog så mycket hjälp av henne, att de inte behövde hålla så många tjänare. En annan gång sade hon, att hon hade hört talas om en bra plats, där Helga kunde få det bättre än hos dem.
Helga behövde inte höra mer för att förstå, att hon måste bort, och hon förklarade genast, att hon skulle flytta, men hon ville inte ha någon annan plats, utan skulle vända om hem.
Det märktes nog, att det inte var av fri vilja, som de sade upp Helga på Närlunda.
När hon skulle flytta, var det så mycken mat framdukad, att det var som ett helt kalas, och mor Ingeborg stoppade till henne sådana massor av kläder och skodon, att hon, som hade kommit dit med bara ett knyte under armen, nu knappast kunde få rum med sina ägodelar i en kista.
— »Jag får aldrig så bra tjänare i mitt hus, som du har varit,» sade mor Ingeborg. »Och tänk nu inte för illa om mig, därför att jag låter dig flytta! Du förstår nog, att det inte sker med min vilja. Jag skall inte glömma bort dig. Så länge som jag har någon makt, skall du inte behöva lida nöd.»
Hon gjorde upp med Helga, att hon skulle väva lakan och handdukar åt henne. Hon gav henne arbete för minst ett halvår.
