gjorde henne till viljes i denna sak, var hon färdig att låta giftermålet gå om intet. — »Nej, det får väl bli, som du vill» sade då Gudmund. Han tyckte inte, att han kunde sätta hela sin framtid på spel för Helgas skull. Men han var mycket blek, när han sålunda gav efter, och han var tyst och nedstämd hela kvällen.
Det var nu detta, som hade kommit Gudmund att frukta, att Hildur måhända inte var alldeles sådan, som han hade inbillat sig. Han tyckte nog inte om, att hon hade gjort sin vilja gällande över hans, men det värsta var, att han inte kunde förstå annat, än att hon hade orätt. Han sade sig, att han gärna skulle ha gett vika för henne, om hon hade visat sig storslagen, men i stället tycktes det honom, att hon bara hade varit småaktig och hjärtlös.
Var gång, som nu Gudmund råkade Hildur, satt han och spanade och spejade för att se om detta, som han hade trott sig finna hos henne, åter skulle komma att visa sig. När hans misstänksamhet en gång var väckt, dröjde det inte så länge, förrän han fann både ett och annat, som inte var så, som han önskade. »Nog är hon en sådan, som först och främst tänker på sig själv,» mumlade han, var gång han skildes från henne, och han undrade hur länge hennes kärlek till honom skulle bestå, om den bleve ställd på prov. Han sökte trösta sig med att alla människor tänkte i första rummet på sig själva, men då kom genast Helga honom i tankarna. Han såg henne hur hon
