stod på tinget och ryckte till sig bibeln och hörde hur hon ropade: »Jag lägger ner rättegången. Jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han skall svära falskt.» Det var sådan han önskade att Hildur skulle vara. Helga hade blivit honom ett mått, varmed han mätte människor. Sannerligen det var många, som kunde komma upp mot henne i kärleksfullhet.
Dag för dag tyckte han sämre om Hildur, men det föll honom inte in, att han skulle avstå från giftermålet. Han sökte inbilla sig, att hans missmod inte var annat än tomma griller. För bara några veckor sedan höll han henne ju för den bästa, som fanns.
Hade det varit i början av frieriet, hade han kanske dragit sig tillbaka. Men nu var lysning redan uttagen, bröllopsdagen bestämd, och hemma hos honom hade de satt i gång med stora reparationer. Han ville inte heller gå miste om rikedomen och den goda ställning, som väntade honom. Och vad skulle han ge för skäl för att bryta? Det han hade att anmärka mot Hildur var så obetydligt, att det skulle ha förvandlats till luft mellan hans läppar, om han hade försökt att säga ut det.
Men hjärtat var ofta tungt på honom, och var gång han hade ärende till kyrkbyn eller staden, köpte han öl eller vin i handelsbodarna för att dricka sig till gott humör. När han hade tömt ett par flaskor, var han åter stolt över giftermålet och glad åt Hildur. Då förstod han inte vad det var, som pinade honom.
