den.» — »Jag kunde begripa, att du resonerade på det sättet.» — »Ni förstår, far: jag vet inte vem som är död; jag har aldrig förr sett honom kanske. Jag kommer inte ihåg, att jag har gjort det. Jag tyckte inte, att jag behövde lida för det, som jag inte hade gjort med vilja. Men snart kom jag att tänka på att jag hade varit galen, som hade kastat kniven i sumpmarken. Den torkar ju ut på sommaren, och då kunde vem som helst råka hitta den. Och så försökte jag att finna reda på den både i går natt och i natt.» — »Tänkte du inte på att du skulle bekänna?» —»Nej, i går tänkte jag bara på hur jag skulle kunna hålla det hemligt, och jag försökte att dansa och vara glad, så att ingen skulle märka något på mig.» — »Var det din mening att gå i brudstol i dag utan att bekänna? Det var ett stort ansvar du tog på dig. Förstod du inte, att om du bleve upptäckt, skulle du dra Hildur och hennes släkt med i ditt elände?» — »Jag tyckte, att jag sparade dem bäst genom att ingenting säga.»
De foro framåt vägen med den starkaste fart. Fadern tycktes nu ha brått att komma fram. Hela tiden språkade han med sonen. Han hade inte sagt så många ord till honom förut i hela hans liv.
»Jag undrar hur du kom på andra tankar,» sade han. — »Det var därför, att Helga kom och önskade mig lycka. Då var det något hårt inom mig, som brast. Jag blev så rörd över henne. Jag blev också rörd över mor och över er i morse, och jag ville tala och säga, att jag inte var värd er kärlek,
