men det hårda var kvar inom mig då ännu och gjorde motstånd. Men när Helga kom, var det slut med mig. Jag tyckte, att hon egentligen borde vara ond på mig, som var skuld till att hon hade måst flytta hemifrån.»
»Nu tänker jag, att du är enig med mig om att vi måste låta nämndemans veta detta genast,» sade fadern. — »Ja,» svarade Gudmund med låg röst. »Ja visst,» tillade han strax därpå högre och fastare. »Inte vill jag dra in Hildur i min olycka. Hon skulle aldrig förlåta mig detta.» — »Älvåkrafolket är måna om sin heder, de som andra,» sade fadern. »Och det må du veta, Gudmund, att när jag åkte hemifrån i morse, då tänkte jag, att jag måste tala om för nämndeman hur du hade det, om du inte beslöt dig för att göra det själv. Aldrig skulle jag ha stått tyst och låtit Hildur viga sig vid en, som när som helst kunde bli anklagad för mord.»
Han smällde med piskan och körde i allt starkare fart. »Detta blir det svåraste för dig,» sade han. »Vi ska laga så, att det går fort över. Jag tänker, att nämndemans tycka, att det är rätt gjort av dig, att du anger dig själv, så att de komma nog att bli vänliga mot dig.»
Gudmund svarade ingenting. Han såg allt värre förpinad ut, ju mer de nalkades Älvåkra. Fadern fortfor att tala för att hålla uppe modet på honom.
»Jag har hört något i den här vägen förr,» sade han. »Det var en brudgum, som hade råkat
