Gudmund svarade inte genast på detta vädjande. Han gick bort till fästmön och sträckte fram handen. Hon satt alldeles stilla och tycktes inte se honom. »Vill du inte säga farväl till mig, Hildur?» Nu såg hon upp, och hennes stora ögon blixtrade kallt emot honom. — »Var det med den där handen, som du förde kniven?» frågade hon. Gudmund svarade henne inte ett ord, utan vände sig till nämndemannen. — »Ja, nu är jag säker på min sak» sade han. »Det tjänar inte till något att göra uppskov med bröllopet.»
Härmed var samtalet slut, och Gudmund och Erland gingo sin väg. De hade att gå genom flera rum och förstugor, innan de kommo ut, och överallt sågo de förberedelser till brölloppet. Dörren till köket stod öppen, och de sågo hur en mängd människor rörde sig om varandra i ivrig brådska. Det trängde ut os av stekar och bakverk, hela spisen var full av små och stora grytor, kopparkastrullerna, som annars klädde väggarna, voro nertagna och i bruk. »Tänk, att det är för mitt bröllop, som de stöka på detta sättet!» tänkte Gudmund, när han gick förbi.
Han fick liksom se en skymt av all den gamla bondgårdens rikedom, när han vandrade genom huset. Han såg matsalen, där stora bord stodo dukade med en lång rad av bägare och kannor av silver. Han gick förbi klädkammaren, där golvet var täckt av stora kistor och väggarna med en oändlig massa kläder. När han sedan kom ut på gården, såg han en mängd nya och gamla åkdon,
