han blivit, bara en slav under sina ägodelar. Fruktan för upptäckt skulle alltid ha legat över honom. Aldrig mer skulle han ha känt sig som en fri människa.
Det kom ett stort lugn över Gudmund. Han blev lycklig över att han förstod, att han hade handlat rätt. När han tänkte tillbaka på de gångna dagarna, tyckte han, att han hade famlat sig fram i ett stort mörker. Det var underbart, att han hade kommit rätt till sist. Han frågade sig själv hur det hade gått till, att han inte hade råkat vilse. »Det var därför, att de voro så goda mot mig därhemma,» tänkte han, »och den bästa hjälpen var den, att Helga kom och önskade mig lycka.»
Han låg kvar uppe på berget än en stund, men snart tyckte han, att han måste gå hem till far och mor och säga dem, att han hade fått frid med sig själv. När han nu reste sig för att gå, fick han se, att Helga satt på en avsats ett stycke neråt berget.
Hon hade inte den stora, vida utsikten, där hon satt, bara en liten flik av dalen var synlig för henne. Det var åt det hållet Närlunda låg, och hon såg troligen en del av gården. När Gudmund upptäckte henne, kände han, att hjärtat, som hela dagen förut hade arbetat tungt och ängsligt, började klappa glatt och muntert, och på samma gång for en sådan ilning av lycka igenom honom, att han blev stående och undrade över sig själv.
»Vad är det åt mig? Vad är det? Vad är det?» tänkte han, medan blodet forsade genom
