kroppen, och lyckan grep honom med en sådan makt, att det nästan kändes smärtsamt. Slutligen sade han med förvånad röst till sig själv: »Men det är ju henne jag tycker om! Tänk, att det visste jag inte förrän nu!»
Det tog honom med en styrka som en lössläppt fors. Han hade varit bunden hela tiden, som han hade känt henne. Allt det, som hade dragit honom till henne, hade han hållit tillbaka. Nu först var han fri från tanken, att han skulle gifta sig med en annan, fri att hålla av henne.
»Helga!» ropade han och började med detsamma klättra nedför branten till henne. Hon vände sig om med ett förskräckt utrop. »Var inte rädd! Det är bara jag.» — »Men är du inte i kyrkan och viger dig?» — »ånej, det blir inte något bröllop av i dag. Hon vill inte ha mig, hon, Hildur.»
Helga reste sig upp. Hon lade handen på hjärtat och slöt ögonen. Hon tänkte nog i det ögonblicket, att det inte var Gudmund, som kom. Det var väl så, att hon hade fått sina ögon och öron förvända här i skogen. Men det var ljuvt och kärt, att han kom, om än bara som en syn, och hon slöt ögonen och blev stående orörlig för att få behålla den här villan ett par ögonblick till.
Gudmund var vild och yr av dem stora kärlek, som hade blossat upp inom honom. Så snart han kom ner till Helga, slog han armarna om henne och kysste henne, och det lät hon ske, för hon var alldeles bedövad och borttagen av
