överraskning. Det var ju alldeles för underbart att tro, att han, som just nu borde stå i kyrkan vid sidan av sin brud, verkligen skulle ha kommit dit i skogen. Det där varslet eller dubbelgångaren av honom, som hade kommit till henne, kunde väl gärna få kyssa henne.
Men med detsamma, som Gudmund kysste Helga, vaknade hon upp och stötte honom ifrån sig. Och så började hon överösa honom med frågor. Var det verkligen han själv? Vad hade han i skogen att göra? Hade det hänt någon olycka? Varför hade bröllopet blivit uppskjutet? Var Hildur sjuk? Hade prästen fått slag i kyrkan?
Gudmund hade inte velat tala med henne om något annat i världen än sin kärlek, men hon tvang honom att berätta hur allt hade gått till. Medan han talade, satt hon stilla och hörde på med djup uppmärksamhet.
Hon avbröt honom inte, förrän han talade om det avbrutna knivbladet. Då for hon upp och frågade om det var hans vanliga kniv, den, som han hade, när hon var i tjänst hos dem. »Ja, just den var det,» sade han. — »Hur många blad var det, som voro avbrutna?» frågade hon. — »Det var inte mer än ett.»
Det började arbeta i Helgas huvud. Hon satt med rynkad panna och sökte påminna sig något. Hur var det? Jovisst, hon mindes tydligt, att den där kniven hade hon lånat av honom för att spånta stickor med, dagen innan hon skulle flytta. Då hade hon brutit av den, men hon hade
