sade Stamford, i det han tog avsked av mig. »Du kommer nog att finna, att han är en svår nöt att knäcka. Jag slår vad om, att han får veta mer om dig, än du om honom. Farväl!»
»Farväl!» svarade jag och fortsatte min väg fram till hotellet, djupt intresserad av den bekantskap, jag nyss gjort.
II.
KONSTEN ATT DRAGA SLUTSATSER.
Sherlock Holmes och jag träffades följande dag på utsatt tid och besågo tillsammans den lilla våningen i n:r 221 B. Baker Street, om vilken han vid vårt första möte talat. Den bestod av två bekväma sovrum och ett stort luftigt vardagsrum, trevligt möblerat och med ljuset inströmmande genom två höga fönster. Rummen tycktes i alla avseenden passande, och priset var så billigt, att vi utan tvekan beslöto hyra dem och genast ta dem i besittning. Samma kväll flyttade jag mina saker dit från hotellet, och morgonen därpå anlände Sherlock Holmes med en hel massa koffertar och lådor. Under ett par dar hade vi full sysselsättning med att packa upp och ordna våra tillhörigheter; när detta var gjort, slogo vi oss till ro och började snart känna oss hemmastadda.
Holmes var sannerligen ingen besvärlig människa att komma till rätta med. Han var lugn och stilla i sitt sätt, och hans vanor voro ytterst regelbundna. Sällan satt han uppe efter klockan 10 på kvällen, och vanligen hade han ätit frukost och gått ut, långt innan jag stigit upp på morgonen. Emellanåt tillbragte han en dag eller två i det
