kemiska laboratoriet; ibland besökte han obduktionsrummet, och ofta företog han långa promenader, vanligen till de fattigaste och ruskigaste delarne av staden. Ingenting kunde hejda hans iver, när han var i arbetstagen, men någon gång inträdde en reaktion, och han kunde då hela dagar igenom ligga utsträckt på en soffa i vårt vardagsrum utan ätt säga ett ord eller göra en rörelse. Vid dessa tillfällen märkte jag, att hans ögon hade ett så drömmande, frånvarande uttryck, att jag kunde ha misstänkt honom för att begagna något slags narkotiskt medel, om ej hans regelbundna, måttliga levnadssätt uteslutit varje sådan tanke.
Allt efter som tiden gick, blev mitt intresse för hans personlighet och min nyfikenhet, rörande hans planer och mål här i livet, allt starkare och starkare. Hans utseende var ock ägnat att ådraga sig även en flyktig betraktares uppmärksamhet. Han var över sex fot lång och så ovanligt mager, att han föreföll mycket längre. Ögonen voro skarpa och genomträngande, med undantag av de tider då han »låg i dvala»; den smala örnnäsan gav åt hela ansiktet ett uttryck av hurtighet och bestämdhet; den något framstående, tvära hakan tillhörde en person, som mer än väl vet, vad han vill. Händerna voro ständigt fläckade av bläck och kemikalier, men han ägde en sällsynt stor förmåga att hantera saker varsamt och lätt; jag hade ofta tillfälle att beundra denna hans egenskap, när han experimenterade och begagnade sina ytterst ömtåliga instrument.
Läkaren skall kanske anse mig för en riktig gammal skvallerkäring, när jag bekänner, i hur hög grad denne man retade min nyfikenhet och hur ofta jag försökte att lyfta den slöja av förbehållsamhet. i vilken han insvept sig. Må man dock, innan man sätter sig till doms, komma ihåg, hur ensligt och ändamålslöst mitt liv var, och hur oerhört litet jag hade att skänka min uppmärksamhet åt. Mitt hälsotillstånd förbjöd mig att gå ut, så framt vädret ej var ovanligt milt, och jag hade inga vänner, som kommo och fördrevo en stund med muntert prat. Under dylika omständigheter var det ju ej underligt, om jag livligt intresserade mig för min rumskamrat och tillbragte en stor del av min tid med att söka genomtränga det hölje av hemlighetsfullhet, med vilket han älskade att omgiva sig.
Han studerade ej medicin. Till svar på min fråga hade han själv bekräftat Stamfords åsikt om den saken. Ej heller tycktes han fullfölja några studier, som kunde berättiga honom att avlägga någon vetenskaplig examen och skaffa honom inträde på den lärda banan. och likväl voro hans iver och hans intresse för vissa studier alldeles beundransvärda, och i en del ämnen voro hans insikter så utomordentligt vidsträckta och djupgående, att de formligen kommo mig att häpna. Säkerligen skulle ingen människa, som ej haft ett bestämt mål i sikte, brytt sig om att skaffa sig sådan noggrann, detaljerad kunskap i vissa grenar av vetenskapen. Den, som planlöst driver sina studier, förvärvar sällan någon lärdom. Ingen belastar sitt minne med en mängd detaljer, så framt han ej har goda, välgrundade skäl därför.
Hans okunnighet i vissa ämnen var lika anmärkningsvärd som hans stora kunskaper i andra. Han tycktes ej ha den allra minsta aning om vår tids litteratur, filosofi eller politik. När jag
