Sida:En studie i rött 1918.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ja, det menar jag. Jag har ett slags medfödd begåvning för dylikt. Emellanåt kan det ju förekomma ett fall, som är litet mer än vanligt kvistigt att reda ut. Då måste jag röra på mig och se saker och ting med egna ögon. Jag äger ett stort förråd av specialkunskaper, som jag använder till att lösa dylika problem, ser du, och som betydligt underlättar arbetet för mig. De där reglerna, som jag framställt i min avhandling och som nyss uppväckte hela ditt förakt, äro mig i praktiken till ovärderlig nytta. Att observera, att noga ge akt även på de minsta småsaker, har hos mig blivit en andra natur. Du syntes överraskad, när jag, första gången vi råkades, sade dig, att du hade kommit från Afghanistan.»

»Någon hade naturligtvis talat om det för dig.»

»Vem skulle det varit? Nej, min vän, jag visste, att du kom från Afghanistan. Till följd av lång vana lupo tankarna så snabbt genom min hjärna, att jag hunnit fram till slutledningen utan att vara medveten om några språng. Sådana funnos dock. Tankekedjan var denna: här är en herre av läkaretyp, men med en militärs min och hållning. Han är alltså militärläkare. Han har just kommit från tropikerna, ty hans hy är alldeles mörk; men hans naturliga hudfärg är ljus, det syns på handlovarne. Han har utstått mödor och besvärligheter, och han har varit sjuk, något, som hans tärda drag tydligen utvisa. Hans vänstra arm har blivit skadad, ty han för den på ett stelt, onaturligt sätt. Var i tropikerna har en engelsk militärläkare kunnat vara utsatt för umbäranden och lidanden och ha fått sin arm sårad? I Afghanistan, naturligtvis. För hela tankegången behöves ej ens sekund. Jag anmärkte, att du kom från Afghanistan, och du blev tydligen mycket förvånad.»

»Det tycks lätt nog, så som du nu förklarar det», sade jag småleende. »Du påminner mig om Edgar Allan Poe's »Dupin». Jag hade ingen aning om att dylika individer existerade annat än i romaner.»

Sherlock Holmes steg upp och tände sin pipa.

»Du tror nog, att du säger mig en artighet, när du jämför mig med Dupin», sade han. »Men enligt min åsikt var Dupin just inte någon särdeles intelligent karl. Det där knepet, han hade, att sedan han en hel kvart suttit alldeles moltyst, helt omotiverat avbryta sina vänners tankegång med en eller annan till saken ej hörande anmärkning, var i mitt tycke anspråksfullt och intetsägande. Han hade en viss förmåga att analysera, det är sant, men han var ingalunda ett sådant fenomen, som Poe ha inbillat sig.»

»Har du läst Gaboriau's arbeten?» frågade jag.

Sherlock Holmes fnös föraktligt.

»Motsvarar Lecoq din tanke om, hurudan en detektiv bör vara?»

»Lecoq var en eländig stympare», svarade han med märkbar förargelse i ton och sätt. »Han ägde ej mer än en framstående egenskap — sin utomordentliga energi. Den boken gjorde mig formligen sjuk. Det gällde att identifiera en okänd fånge. Jag kunde ha gjort det inom tjugofyra timmar — Lecoq behövde sex månader för att finna ut vem karlen var. Boken kunde tjäna som ledning för detektiver och lära dem, hur de ej böra gå väga.»

Det förargade mig att höra två karaktärer, som jag mycket beundrat, bli hanterade på ett så föga