Sida:En studie i rött 1918.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hänsynsfullt sätt. Jag steg upp, gick fram till det ena fönstret och ställde mig där för att se efter vad som tilldrog sig nere på gatan.

»Han må vara aldrig så skicklig, den där karlen», sade jag för mig själv, »men han är alldeles förskräckligt egenkär.»

»Det finns inga brott och inga brottslingar nu för tiden», fortsatte Sherlock Holmes retligt. »Vad tjänar det till i vårt yrke att ha gott huvud? Jag vet mer än väl, att jag äger förmåga att göra mitt namn ryktbart. Den människa existerar ej — och har aldrig existerat — som använt så mycket studium på och ägt så stor naturlig begåvning för konsten att upptäcka brott, som jag. Och hurudant är väl resultatet? Det finns inga brott att upptäcka, om ej möjligen något fuskverk till bovstycke med ett motiv så genomskinligt, att till och med en detektiv från Scotland Yard kan genomskåda det.»

Det skrytsamma i hans konversation förargade mig, och jag ansåg det bäst att byta ämne.

»Jag undrar, vad den där karlen ser efter?» sade jag och pekade på en storväxt, enkelt klädd individ, som långsamt gick på motsatta sidan av gåtan och noggrant betraktade husnumren. Han bar ett stort blått kuvert i handen och hade efter allt att döma blivit utskickad i något ärende.

»Du menar den där f. d. underofficeren vid flottan?» sade Sherlock Holmes.

»Storskrävlare!» tänkte jag. »Han vet, att inte kan överbevisa honom, om att han gissat orätt.»

Tanken hade knappt flugit genom min hjärna, förrän karlen, som vi gett akt på, fick syn på vårt husnummer och hastigt sprang tvärs över gatan Vi hörde en häftig knackning, ljudet av en djup röst och tunga steg, som kommo uppför trappan.

»Ett brev till mr Sherlock Holmes», sade karlen i det han klev över tröskeln och räckte min vän det stora blå kuvertet.

Här hade jag ett ypperligt tillfälle att »stuka» Sherlock holmes. Denne hade nog ej anat, vilken vändning saken skulle taga.

»Får jag fråga er, min vän», sade jag med mitt vänligaste tonfall till budbäraren, »vad ni har för yrke?»

»Stadsbud, sir», svarade karlen trumpet. »Uniformen är borta till lagning.»

»Och vad har ni förr varit?» fortsatte jag med en skadeglad blick på min rumskamrat.

»Sergeant, sir, vid flottans lätta infanteri, sir. Intet svar? God morgon, sir.»

Han slog hälarne tillsammans, förde på militärt sätt handen till mössan och gick.