Gardens, alldeles intill Brixton Road. Poliskonstapeln, som hade vakten, såg vid fyratiden på morgonen, att det lyste inne i huset, och som detta står obebott, anade han oråd. Han fann dörren öppen, och i det rum, som ligger åt gatan och som är alldeles omöblerat, upptäckte han liket av en välklädd mansperson; i den dödes ena ficka funnos visitkort med namnet »Enoch J. Drebber, Cleveland, Ohio. U. S. A.» Något rån hade ej blivit begånget, och det finns ingenting, som utvisar, på vad sätt mannen dött. Vi ha upptäckt blodspår i rummet, men på liket finnas varken sår eller märken. Obegripligt är, hur han lyckats komma in i det obebodda huset; hela händelsen är för övrigt insvept i dunkel.
Om ni har tid att vid tolvtiden infinna er på platsen, skall jag vara er där till mötes. Jag har lämnat allt i oförändrat skick, tills jag skulle ha fått besked från er. Skulle ni ej kunna komma, skall jag ge er närmare och noggrannare detaljer och skall anse det som en stor godhet, om ni vill säga mig er åsikt om saken.
Tobias Gregson.
»Gregson är den duktigaste av alla Scotland Yards män», sade Holmes; »han och Lestrade äro egentligen de enda av hela högen, som duga till något. Båda äro snabbtänkande och energiska, men förskräckligt rädda för att gå utom det vanligas råmärken. Och så hålla de ögonen på varandra, må du tro — de äro lika avundsjuka, den ene på den andra, som ett par varietémamseller. Den här historien kan bli munter nog, om man släpper dem bägge på spåret.»
Jag förvånades över det lugn, med vilket han behandlade saken.
»Du har ju inte ett ögonblick att förlora», utbrast jag; skall jag gå och skaffa dig en droska?»
»Jag vet inte än, om jag bryr mig om att fara dit. Jag är nog den lataste karl, som går i ett skor, d. v. s. när det lynnet faller på mig; gäller det, kan jag lägga manken ordentligt till:»
»Men detta är ju ett sådant tillfälle, som du gått och längtat efter?»
»Min käre vän, vad gör det till saken? Även om jag ensam reder upp hela affären, kan du vara förvissad om, att Gregson, Lestrade och Co. ta hela äran åt sig. Det är följden av att vara en icke officiell person.»
»Men han ber dig ju om hjälp!»
»Javisst, ja! Han vet, att jag är honom överlägsen och erkänner också detta inför mig; men han skulle hellre bita tungan av sig, än medge det inför en tredje person. Emellertid kunna vi ju gå dit och se oss om. Tar jag saken om hand, så sker det på mitt eget sätt. Jan kan möjligen få ett gott skratt på de andras bekostnad, även om jag ingenting annat får. Kom nu!»
Han slängde på sig sin ytterrock och for omkring i rummet på ett sätt, som visade mig, att ett »ryck» av energi efterträtt den förra likgiltigheten.
»Raska på!» sade han befallande.
»Vill du, att jag skall följa med?»
»Ja, om du inte har något annat att göra.»
En minut senare sutto vi bägge två i en droska och körde med rasande fart till Brixton Road.
