III.
HEMLIGHETEN I LAURISTON GARDENS.
Jag måste bekänna, att jag riktigt »hajade till» vid detta nya bevis på det praktiska i min väns teorier. Min respekt för dennes förmåga att analysera ökades med underbar snabbhet och styrka. Men det fanns likväl i mitt sinne en smygande misstanke om, att det hela varit en på förhand uppgjord plan, hopsatt i akt och mening att slå mig med häpnad, fastän jag ej kunde fatta, vad anledning han hade att vilja lura mig. När jag kastade blicken på honom, såg jag, att han slutat läsningen av brevet och att hans ögon hade fått det slöa, tankspridda uttryck, som hos honom antydde själsfrånvaro.
»Hur tusan kunde du gissa det ?» frågade jag.
»Gissa vad?» sade han retligt.
»Att karlen var en f. d. underofficer vid flottan.»
»Jag har inte tid med struntsaker», svarade han snäsigt. Så tillade han med ett småleende: »Förlåt min ohövlighet; du klippte av tråden i min tankegång, men det var kanske rätt bra. Jaså, du var verkligen inte i stånd att se, att karlen varit underofficer vid flottan?»
»Nej, det var jag visst inte.»
»Det är lättare att se än att förklara, hur jag kan veta det. Om någon bad dig bevisa, att två gånger två är fyra, skulle du kanske finna det svårt nog, och likväl är du säker på, att saken förhåller sig så. Till och med tvärs över gatan kunde jag se, att karlen hade ett stort, blått ankare tatuerat på ena handen. Det tydde på saltsjö och långa resor. Han hade emellertid även militärisk hållning och de reglementerade polisongerna. Där hade vi flottan. Han uppträdde med en viss självsäkerhet och såg ut, som om han varit van att befalla. Du märkte kanske, hur han höll huvudet och hur kraftigt han svängde sin käpp? Efter anletsdragen att döma, var han en hederlig, duktig, medelålders man — allt fakta, som kommo mig att tro, att han varit underofficer.»
»Underbart!» utropade jag.
»Högst enkelt och vanligt», svarade Holmes lugnt, fast jag tyckte mig av hans tonfall förstå, att han kände sig belåten över min synbara förvåning och undran. »Jag sade just nu, att det ej finns några brottslingar. Det tycks emellertid, som hade jag orätt; se på det här!»
Han räckte mig det brev, som stadsbudet nyss lämnat honom.
»Å», utbrast jag, sedan jag hastigt genomögnat det, »detta är ju förskräckligt!»
»Det förefaller litet ovanligt», sade Holmes, »skulle du vilja läsa brevet högt?»
Brevet, som jag läste upp för honom, lydde:
»Bäste mr Holmes!
Det har i natt skett ett överfall i n:r 3 Lauriston
