ivrigt upp den och stirrade på den med förbluffad min.
»Det har varit ett fruntimmer med i spelet», utbrast han. »Det är en kvinnas vigselring.»
Han lade ringen i sin utsträckta flata hand. Vi skockade oss kring honom för att betrakta fyndet. Något tvivel fanns ej — den enkla guldringen hade en gång prytt en bruds hand.
»Den här lilla tingesten gör gåtan än mer svårlöst», sade Gregson. »Och gud ska veta, att den var invecklad nog förut.»
»Är ni säker på, att den ej gör saken enklare?» märkte Sherlock Holmes. »Men vi få ingenting veta genom att stå och titta på den där ringen. Vad har ni funnit i karlens fickor?»
»Alltsammans ligger där», sade Gregson och pekade på en hög olikartade föremål, som lågo på ett av nedersta trappstegen. »Ett guldur, Nr 97163, tillverkat av Barraud i London; en kort urkedja av guld, mycket tung och solid; en guldring med någon slags frimureritecken på; en guldkråsnål, föreställande ett hundhuvud med ögon, av rubiner; ett visitkortfodral av ryssläder, korten buro namnet Enoch J. Drebber från Cleveland, och det svarar ju ock emot initialerna E. J. D. som finnas på linnet. Någon portmonnä sågs ej till, men lösa pängar till ett belopp av sju pund och tretton shillings. Dessutom fanns en fickupplaga av Boccaccios »Decammerone» med bokstäverna J. S. på titelbladet och slutligen två brev, det ena adresserat till »E. J. D.», det andra till »Josef Stangerson».
»Hurudan adress?»
»Amerikanska Börsen, The Strand, poste restante.»
»Bägge breven äro från Guion-liniens rederi och ha avseende på deras ångares turer till Liverpool. Det är tydligt, att den stackars mördade herrn ämnade resa tillbaka till New-York.»
»Har ni gjort några förfrågningar angående den här Stangerson.»
»Det gjorde jag genast, sir», svarade Gregson. »Jag skickade tidigt i morse annonser att sätta in i alla möjliga tidningar, och en av mina medhjälpare har gått till Amerikanska Börsen; han bör vara tillbaka snart.»
»Har ni satt er i förbindelse med någon i Cleveland?»
»Jag telegraferade nyss.»
»Hur var telegrammet avfattat.»
»Jag omtalade i korthet, vad som hänt, och sade, att jag skulle bli tacksam för minsta underrättelse, som kunde hjälpa oss på spåren.»
»Bad ni ej om några särskilda upplysningar i någon punkt, som syntes er särdeles viktig?»
»Jag frågade efter Stangerson.».
»Ingenting mer? Finns det ingen omständighet på vilken hela affären tyckes bero? Ämnar ni ej telegrafera igen?»
»Jag har sagt allt, vad jag har att säga», svarade Gregson förnärmad.
Sherlock Holmes. smålog och tycktes vilja säga något, när Lestrade, som stannat kvar efter oss i matsalen, hastigt kom ut till oss i förstugan; han säg högst förnöjd ut och gnuggade händerna på ett självbelåtet sätt.
»Mr Gregson», sade han, »jag har nyss gjort
