en upptäckt av största betydelse, en upptäckt, som ej blivit gjord, om jag ej på det sorgfälligaste undersökt väggarne.»
Den lille karlens ögon lyste, när han sade detta, och han befann sig tydligen i ett tillstånd av undertryckt glädje över att ha lyckats överflygla sin kollega.
»Kom hit!» sade han ivrigt och skyndade tillbaka in i matsalen, vars atmosfär kändes betydligt lättare, sedan den hemska gästen blivit bortburen.
»Stå stilla nu!»
Han strök eld på en tändsticka och höll upp den mot väggen.
»Se på det här!» utbrast han triumferande.
Jag har redan en gång omnämnt, att tapeterna på flera ställen lossnat. I det hörn av rummet, dit vi styrt våra steg, hade det alldeles fallit bort, så att ett stort stycke av den gula, grova rappningen var synligt. Tvärs över detta stycke stod med blodröda bokstäver skrivet det enda ordet
RACHE
»Vad säger ni om detta?» sade detektiven med minen av en förevisare; som har en riktig raritet att bjuda allmänheten på.
»Det här har förblivit obemärkt, emedan det befann sig i det mörkaste hörnet av rummet och ingen tänkte på att titta dit. Mördaren — det må nu ha varit en man eller en kvinna — har skrivit det med sitt blod. Ser ni den långa strimman, som runnit ner längs väggen? Nu äro vi ju fullt på det klara med, att här ej kan vara fråga om självmord. Men varför valde man det där hörnet, när man ville skriva? Jo, det ska' jag säga er! Ser ni den lilla vaxljusbiten på kaminhyllan? Den var tänd, när ogärningen begicks, och när den var tänd, var detta hörn det ljusaste stället i rummet.»
»Och vad betyder skriften nu, när ni har funnit den?» frågade Gregson i ringaktande ton.»
»Betyder? Den betyder naturligtvis, att den, som skrev, ämnade sätta ut hela namnet »Rachel», men blev störd, innan han — eller hon — hunnit sluta. Märk mina ord: när det här brottmålet blivit utrett, skall ni finna, att ett fruntimmer vid namn Rachel haft någonting med saken att göra. Ja, ni må gärna skratta, ni mr Sherlock Holmes. Ni är nog både slipad och tilltagsen, men den gamle spårhunden har ändå det bästa väderkornet, när allt kommer omkring.»
»Jag ber om ursäkt», sade min vän, som genom att utbrista i gapskratt försatt den lille detektiven i dåligt lynne. »Ni är utan tvivel den av oss, son funderat ut detta, och ni har fullkomligt rätt, när ni säger, att det tycks vara vara skrivet av den andre deltagaren i nattens hemlighetsfulla sorgespel. Jag har ej ännu haft tillfälle att undersöka rummet, men jag skall genast det.»
Under det han talade, tog han ett måttband och ett stort, runt förstoringsglas ur sin ficka. Försedd med dessa tvänne »redskap», gnodde han ljudlöst omkring i rummet; emellanåt blev han stående, ibland föll han på knä, en gång lade han sig raklång ner på golvet. Han var så fördjupad i sin sysselsättning, att han alldeles tycktes ha glömt vår närvaro; ty han pratade oupphörligt tyst för
