sig själv och lät då och då undslippa sig suckar, visslingar och små utrop, som antydde hopp eller uppfyllda förväntningar.
Under det jag betraktade honom, kom jag ovillkorligen att tänka på en väldresserad rävhund, när han ivrigt gnällande och pipande rusar fram och tillbaka genom busksnåren, sökande efter det förlorade »slaget». Hela tjugu minuter fortsatte Sherlock Holmes sina undersökningar; med största noggrannhet uppmätte han avstånden mellan spår och avtryck, som voro fullkomligt osynliga för mina ögon, och använde emellanåt på samma oförklarliga sätt måttbandet på vissa delar av väggarne. Från golvet samlade han omsorgsfullt hop en liten hög grått damm och lade in det i ett kuvert. Slutligen undersökte han med förstoringsglaset namnet på väggen, noggrant betraktande var bokstav för sig. När detta var gjort, tycktes han helt belåten, och stack måttband och förstoringsglas åter ner i sin ficka.
»Man säger, att snille ej är annat än en otrolig förmåga att göra sig omak», anmärkte han småleende. »Definitionen är mycket dålig, men passar bra, då det gäller en detektivs arbete.»
Gregson och Lestrade hade betraktat amatördetektivens åtgöranden med en blandning av nyfikenhet och förakt. De hade tydligen ej, som jag, lärt sig inse, att även den obetydligaste handling, som Sherlock Holmes företog, hade ett bestämt, praktiskt mål i sikte.
»Vad är er mening om saken?» frågade emellertid bägge nästan på samma gång.
»Jag skulle ju bara beröva er äran av upptäckterna, om jag toge mig friheten att vilja hjälpa er. Ni tycks reda er så bra på egen hand, att det verkligen skulle vara skada att blanda sig i edra göranden och låtanden», svarade Sherlock Holmes med den mest sarkastiska ton i världen. »Men om ni vill hålla mig underrättad om framgången av edra efterspaningar, skall det bli mig ett nöje er den lilla hjälp jag kan. Och under tiden skulle jag vilja tala med den poliskonstapel, som fann den döda kroppen. Kan jag få hans namn och adress?»
Lestrade kastade en blick i sin anteckningsbok.
»John Rance», sade han. »Han är för tillfället ej i tjänstgöring. Han bor i Nr 46, Audley Court, Kensington Park Gate.»
Holmes skrev upp adressen.
»Följ med, Watson», sade han; »vi ska' fara och söka upp karlen. Jag ska' emellertid säga er något, som kan bli er till nytta i edra efterspaningar», fortsatte han och vände sig till de båda detektiverna. »Mord har blivit begånget, och mördaren var en man; denne var en medelålders, mer än sex fot lång karl, med i förhållande till sin längd mycket små fötter; han bar grova skor, som voro breda vid tån, och han rökte en Trichinopoly-cigarr. Han kom hit tillsammans med sitt offer i en vanlig, fyrhjulig droska, förspänd med en häst, som hade tre gamla skor och en ny — den på vänstra frambenet. Efter allt att döma hade mördaren ett rödbrusigt ansikte; naglarne på högra handen voro ovanligt långa. Detta är bara några små anvisningar, men de kunna kanske vara till nytta.»
Lestrade och Gregson betraktade varandra med tvivlande småleende.
