dessas konturer var mycket skarpare än konturerna av de tre andra, vilket bevisar, att hästen haft en ny sko. Emedan droskan varit där, sedan det begynt rägna och ingen annan droska, enligt Gregsons utsago, varit synlig under morgonens lopp, så följer därav, att den måste ha varit där under natten och även, att den ditfört de två hemlighetsfulla individerna.
»Det låter enkelt och begripligt nog», sade jag. »Men hur kan du veta, hur lång mördaren vrit?»
»Man kan i allmänhet sluta sig till en människas längd, om man känner längden på hennes steg. Beräkningen är lättfattlig nog, men det tjänar ingenting till att tråka ut dig med siffror. Jag kunde mäta den omtalade personens steg både i leran utomhus och i dammet inne på golvet. Och så finns det ett utmärkt sätt att pröva mina beräkningar. När en människa skriver på en vägg, ledes hon av sin instinkt att skriva i jämnhöjd med sina egna ögon. Skriften, vi tala om, var precist sex fot från golvet. Det var ju ren barnlek.»
»Och hans ålder?» frågade jag.
»Jo, ser du, om en karl kan utan minsta ansträngning ta steg på fyra och en halv fot, så vandrar han just inte på gravens brädd. Och fyra och en halv fot bred var den vattenpuss på trädgårdsgången, som han tydligen gått tvärs över. Mannen med de lackerade stövlarne hade gått på sidan om den, mannen med de grova skorna hade hoppat över den. Det är ingen konst att finna ut det. Jag använder bara i det dagliga livet av- de regler och anvisningar, jag uppställde i min tidningsartikel. Är det något mer, som sätter myror i huvudet på dig?»
»Naglarna och Trichinopoly-cigarren», undrade jag.
»Ordet på väggen var skrivet med en mans pekfinger, doppad i blod. Medelst mitt förstoringsglas kunde jag se, att rappningen hade blivit litet avskrapad, något som ej skulle ha skett, om naglarna varit tätt klippta. Jag tog från golvet upp litet aska. Denna var mörk till färgen och flagig — sådan aska, som bara en Trichinopoly-cigarr efterlämnar. Jag har noga studerat olika slag av cigarraska — har till och med skrivit en avhandling i ämnet — och jag smickrar mig med, att jag med ett enda ögonkast kan känna igen varenda bruklig cigarr- eller tobakssort. Det är just i dylika detaljer en skicklig detektiv skiljer sig från män av Gregsons och Lestrades typ.»
»Och det rödbrusiga ansiktet?» frågade jag.
»Ja, det är bara en gissning, än så länge, jag tror dock, att jag gissat rätt. Du får nöja dig med, att jag tillsvidare ej besvarar den frågan.»
Jag strök mig betänksamt över pannan.
»Det riktigt går runt i huvudet på mig», sade jag; »ju mer man tänker på saken, desto hemlighetsfullare förekommer den. Hur lyckades dessa två män — om det nu var två män — praktisera sig in i det obebodda, tillstängda huset? Vart har kusken, som körde för dem, tagit vägen? Hur kunde en människa tvinga en annan att ta in gift? Varifrån kommo alla blodfläckarne? Vad var ändamålet med mordet, enär rån ju ej blivit begånget ? Hur kom den där vigselringen dit? Framför allt — varför skulle mördaren skriva det tyska
