ordet »Rache» på väggen, innan han begav sig av igen? Jag måste bekänna, att jag ej ser minsta utväg att förlika alla dessa omständigheter med varandra.»
Sherlock Holmes smålog belåtet.
»Du sammanfattar svårigheterna i saken klart och tydligt nog», sade han. »Det finns ju ännu mycket, som synes dunkelt eller obegripligt, men i huvudsak är jag på det klara med affären. Vad stackars Lestrades upptäckt angår, så var det ej annat än ett påhitt, gjort i avsikt att leda polisen på falskt spår genom att inge tanken om socialism och hemliga sällskap. Ordet var ej skrivet av tysk. Om du såg, så hade man använt tryckbokstäver, men bokstaven A var skriven med tysk stil. Tyskarne trycka emellertid alltid med latinsk stil, och därför kunna vi med all säkerhet antaga, att ingen tysk skrivit det, utan att det är ett verk av en klumpig imitatör, som därtill skjutit en smula över målet. Det var helt enkelt en list för att leda efterforskningarne in på orätt spår. Nu får du inte veta mer om saken, Watson. Du känner nog till, att en trollkonstnär mister sitt anseende, när han väl en gång förklarat, hur han bär sig åt, och om jag visar dig för mycket av mitt sätt att gå till väga, kommer du kanske till den slutsatsen, att jag är en högst vanlig, medelmåttigt utrustad individ.»
»Det kommer jag aldrig att göra», svarade jag livligt. »Du har bragt konsten att undersöka och draga slutsatser så nära sin fullkomlighet, som det är möjligt för en människa här i världen.»
Min vän rodnade av tillfredsställelse över min ord och över det allvar och den eftertrycklighet med vilken jag uttalade dem. Jag hade redan för längesedan märkt, att han var lika mottaglig för smicker över sin skicklighet som en ung, vacker flicka över sin skönhet.
»Jag skall tala om en sak till», sade han. »Mannen i de lackerade stövlarna och mannen i de grova, breda skorna kommo åkande i samma droska och gingo upp för gångstigen tillsammans helt fredligt — arm i arm troligtvis. När de kommit in, promenerade de fram och tillbaka i rummet, eller, rättare sagt, offret stod stilla, och mördaren gick av och an. Jag kunde märka detta av spåren i dammlagret, och jag märkte ock, att han blivit mer och mer upprörd, allteftersom han gick, ty stegen hade blivit längre och längre. Han talade oupphörligt och blev slutligen alldeles ursinnig. Och så skedde ogärningen. Jag har nu sagt allt, vad jag själv vet; återstoden är bara gissningar och antaganden. Men vi ha en god grund bygga på. Nu måste vi emellertid skynda oss; jag ämnar mig på Hallés konsert i eftermiddag att höra Norman-Neruda.»
Detta samtal hade ägt rum, under det vår droska rullade fram genom en lång följd av trånga, mörka gator. På den mörkaste och smutsigaste av dessa gjorde vår körsven halt.
»Där inne ha vi Audley Court», sade han och pekade på en smal öppning i den långa raden av lika målade, dystra tegelstenshus. »Ni finner mig här, när ni kommer tillbaka.»
Audley Court var ingalunda någon tilldragande vistelseort. Den trånga passagen förde oss in på stor, fyrkantig, stenlagd gård, omgiven av små låga hus. Vi letade oss mellan grupper av
