på honom, jag kände nogsamt, att det var mig omöjligt somna, innan jag fått höra utgången av hans äventyr.
Klockan var 9, när han begav sig åstad. Jag hade ingen aning om, hur länge det skulle dröja, innan han kom igen, men jag satt lugnt och sög på min pipa, under det jag bläddrade i Henri Murgers Vie de Bohème. Klockan blev 10, och jag hörde tjänsteflickans steg, när hon gick upp på sitt lilla vindsrum för att gå till sängs. Vid elva-tiden promenerade värdinnan i huset långsamt och högtidligt förbi min dörr, stadd i samma lovliga ärende. Det var nära midnatt, när jag hörde det skarpa klickandet av Sherlock Holmes dörrnyckel.
I samma ögonblick jag fick syn på min vän, märkte jag, att han ej haft framgång i sitt förehavande. I hans uttryck kämpade löje och förargelse om herraväldet, tills löjet slutligen fick överhand och han barast ut i ett hjärtligt skratt.
»Jag skulle inte för allt i världen vilja, att någon Scotland Yardare finge tag på det här», sade han och kastade sig ner i sin länstol. »Jag har gjort så mycket narr av dem ,att de aldrig skulle tröttna på att gyckla med mig över den här affären. Men jag kan likväl skratta, ty jag vet, att jag i längden ska' ta' loven av dem.»
»Vad har då hänt?» frågade jag.
»Ja, det gör mig ingenting, om jag för en gångs skull berättar mina egna dumheter. Den där människan hade gått ett litet stycke, när hon började halta och se ut, som om hon fått ont i ena foten. Plötsligt blev hon stående och ropade an en täckt droska, som just for förbi. Jag smög mig så tätt efter henne som möjligt för att kunna höra, vilken adress hon uppgav; men jag hade kunnat bespara mig det besväret, ty hon skrek så högt, att det kunde ha hörts tväts över gatan.
»Kör till n:r 13, Dunckan Street, Houndsditch!» befallde hon. »Det här ser minsann trovärdigt ut», tänkte jag, men när jag sett henne väl instigen i droskan, hängde jag mig själv bakpå; det är en sport, som varenda detektiv borde vara mästare i. Vi rullade åstad och stannade ej förr, än vi kommit fram till den gata, gumman uppgivit som sin adress. Jag hoppade av, innan vi hunnit fram till n:r 13, och strövade långsamt och bekymmerslöst längs trottoaren. Droskan stannade. Kusken klev ner från bocken, och jag såg honom öppna vagnsdörren och bli stående i avvaktande hållning. Men ingen steg ur. När jag hunnit närma mig, höll karlen på att känna sig med händerna omkring i den tomma droskan, allt under det han gav luft åt den mest utvalda samling svordomar, jag någonsin hört. Det fanns ej minsta spår av hans »passagerare», och jag fruktar, det kommer att dröja länge, innan han får sin betalning. Vid vår förfrågan i n:r 13 fingo vi veta, att huset ägdes av en hederlig tapetserare, vid namn Keswick, och att ingen där hört talas om varken 'mrs Sawyer' eller 'mrs Dennis'.»
»Du menar väl inte», utbrast jag, utom mig av förvåning, »att den där bräckliga gamla käringen skulle varit i stånd att stiga ur vagnen, medan den var i gång, och det utan att varken du eller kusken märkte det?»
»Fan anamma den gamla kärringen!» utbrast Sherlock Holmes förargad. »Fast det är vi, som
