I stället för den förtvivlade, ursinnige man, vi trott oss skola få se, stapplade på mitt tillrop en gammal, skrynklig gumma in i rummet. Hon tycktes bli bländad av det starka ljusskenet; sedan hon gjort en djup nigning för oss båda, blev hon stående och blinkade med sina rödkantade ögon, under det hon med nervöst darrande händer famlade i sin ficka. Jag kastade en blick på Sherlock Holmes; hans ansikte hade ett så komiskt uttryck av sviken förväntan, att jag hade all möda att hålla mig från skratt.
Den gamla gumman tog ur fickan en kvällstidning och pekade på vår annons.
»Det är för den här annonsens skull, som jag kommit hit, mina go'a herrar», sade hon och neg än djupare än förut; »'en vigselring av guld, upphittad på Brixton Road', den tillhör mi' tös, Sally, som gifte sej för ett år se'n; hennes man ä' uppassare på en Amerika-båt, och vad han skulle säja, om han kom hem och fann henne utan ring, det ä' mer än ja' törs tänka på; han ä' alltid så kort för huv'e, i synnerhet när han fått ett par glas. Ho' geck på cirkus i går afse' tillsammans me' —»
»Är det här hennes ring?» avbröt jag.
»Gud vare tack och lov!» utbrast den gamla. »Så gla' Sally ska' bli! Ja, de ä' hennes ring.»
»Och vad är er adress?» frågade jag och tog en pänna.
»13, Dunckan Street, Houndsditch. De' ä' en lång väg härifrån och dit.»
»Brixton Road ligger inte mellan någon cirkus och Houndsditch», inföll Sherlock Holmes skarpt.
Gumman vände sig om och såg forskande på honom med sina små blinkande, rödkantade ögon.
»Herrn frågade efter min adress», sade hon. »Sally hyr möblerade rum i n:r 3, Mayfield Place, Peckham.»
»Och ert namn är?»
»Mitt namn ä' Sawyer — hennes ä' Dennis — ho' ä' gift me' Tom Dennis, och han ä' nog så dukti' och präkti', så länge han ä' på sjön; men i land, me' alla di fruntimmer och alla di krogar —»
»Här är er ring, mrs Sawyer», avbröt jag ånyo, åtlydande en vink från Sherlock Holmes: »den tillhör tydligen er dotter, och jag är glad kunna återställa den till sin lagliga ägarinna.»
Med en mängd frammumlade välsignelser och utrop av tacksamhet stoppade gumman ringen i sin ficka och släpade sig ned för trappan. Knappt hade dörren stängts efter henne, förrän Holmes rusade upp och sprang in i sitt rum. Inom en sekund var han tillbaka, insvept i en ulster och en tjock yllehalsduk.
»Jag ska' se efter, vart hon tar vägen», sade han i brådskande ton; »hon är säkert en medbrottsling och kan måhända leda mig på rätt spår efter mördaren. Gå inte och lägg dig, förrän jag kommit hem!»
I samma ögonblick som förstugudörren stängdes efter den besökande, ilade Sherlock Holmes nedför trappan. Jag tittade ut genom fönstret och såg gumman långsamt gå över till motsatta trottoaren, under det hennes förföljare på något avstånd ej släppte henne ur sikte.
»Antingen är Holmes' teori alldeles falsk», tänkte jag, »eller ock kommer han nu att tränga in i själva hjärtat av hemligheten.»
Han hade ej behövt be mig sitta uppe och vänta
