Hoppa till innehållet

Sida:En studie i rött 1918.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Ni gör mig alltför stor ära», sade Holmes patetiskt. »Låt oss nu höra, på vad sätt ni uppnått detta ovanligt tillfredsställande resultat». Detektiven satte sig till rätta i länstolen och bolmade av alla krafter på sin cigarr. Så slog han sig plötsligt på knät i ett anfall av munterhet.

»Det lustigaste av alltihop är», sade han, »att den dumme Lestrade, som alltid anser sig så vis och överlägsen har råkat på fullkomligt orätt spår. Han är på spaning efter sekreteraren Stangerson, som inte har mer med mordet att göra, än en barn, som föddes i natt. Jag tror nog, att han vid här laget har honom fast.»

Tanken härpå roade Gregson så omåttligt, att han skrattade, tills han höll på att kikna.

»Och hur kom ni på er idé?»

»Å, jag ska' tala om alltsammans för er. Naturligtvis stannar allt oss emellan, doktor Watson! Den största svårigheten var att få reda på amerikanarens föregående levnadsöden. Somligt folk hade nog slagit sig till ro, tills de fått svar på sin annons eller någon av sig själv kommit och sagt, vad han eller hon visste. Men sådant är ej Tobias Gregsons sätt att gå till väga. Ni kommer väl ihåg hatten, som stod på golvet bredvid den mördade?»

»Ja», svarade Holmes; »den var köpt hos John Underwood och Söner, 129 Camberwell Road.»

Gregson såg helt nedslagen ut.

»Jag trodde inte, att ni märkt det», sade han.

»Har ni kanske redan varit där?»

»Nej.»

»Jaså, utbrast Gregson i gladare ton. »Ja, men ni bör aldrig låta något tillfälle gå er ur händerna, hur litet och obetydligt det än må synas.»

»För stora själar är ingenting litet och obetydligt», deklamerade Holmes.

»Som jag redan sagt er, så gick jag till Underwood och frågade, om han sålt en hatt av den och den storleken och den kvalitén. Han såg efter i sina böcker och sade mig strax, att han skickat en dylik hatt till en mr Drebber, boende i Charpentiers pensionat, Torquay Terrace. På så sätt jag den mördades adress.»

»Fiffigt — riktigt fiffigt!» mumlade Sherlock Holmes.

»Sedan begav jag mig till madame Charpentier», fortsatte detektiven. »Hon var mycket blek och upprörd. Hennes dotter var också inne och tog emot mig — det var en tusan så grann tös! Hon såg ut, som om hon nyss hade gråtit, och hennes läppar darrade, när jag talade med henne. Jag såg det genast — det finns inte mycket, som undgår mig. Jag började tro, att det fanns ugglor i mossen, som man säger. Ni har nog erfarit den där känslan, mr Sherlock Holmes — när man märker, att man spårat villebrådet, går det ett slags rysning över ryggraden på en. 'Har ni hört talas om det hemlighetsfulla mordet på er förre hyresgäst, mr Enoch J. Drebber, från Cleveland?'» frågade jag.

»Modern nickade; hon såg ut, som vågade hon inte öppna sin mun. Dottern brast i tårar. Jag blev mer och mer övertygad om, att bägge fruntimren kände till något om saken.

»Hur dags lämnade mr Drebber ert hem för att gå till stationen?» frågade jag.

»'Klockan 8', svarade frun och svalde hårt för att hålla tillbaka gråten. 'Hans sekreterare, mr