Stangerson, sade, att de hade två tåg att välja på, ett klockan 9.15, ett klockan 1.11'.»
»'Var det sista gången ni såg den mördade?'
»Denna min fråga tycktes alldeles förkrossa frun; hon blev blek som ett lik, och det varade ett par sekunder, innan hon lyckades framstamma det enda ordet 'ja'; när det väl kom, var det i en osäker, onaturlig ton.
»Efter en kort stunds tystnad sade dottern med 'lugn, klar röst:
»'Intet gott kan någonsin komma av en lögn, mamma.'
»'Låt oss vara uppriktiga mot den, som tycks ha rättighet att fråga. Vi sågo mr Drebber en gång till'.
»'Gud förlåte dig!' utbrast madame Charpentier, i det hon slog händerna för ansiktet och sjönk tillbaka i sin stol, 'Du har tagit livet av din bror!'
»'Arthur skulle säkert vilja, att vi sade sanningen', svarade den unga flickan lugnt och fast.
»'Det är bäst, att ni säger mig alltsammans nu', sade jag. 'Halva förtroenden göra mer ont än inga. Dessutom vet ni ju inte, hur mycket vi ha reda på förut'.
»'Du får bära ansvaret, Alice', utropade modern och fortsatte därpå, vänd till mig: 'jag skall tala om allt, vad jag vet om saken. Men tro inte, att min ängslan för min son har sin orsak däri, att jag tror han haft något att göra med det rysliga mordet. Till den saken är han fullkomligt oskyldig; men jag är rädd för, att han i edra och i andras ögon kan bli komprometterad. Fastän det är väl nästan omöjligt: hans utmärkta karaktär, hans yrke, hela hans föregående liv äro en borgen för, att en dylik misstanke är ogrundad.'
»'Det bästa, ni kan göra, är att bekänna allt', sade jag. 'Var säker på, att om er son är oskyldig, har han intet att frukta.'
»'Låt oss vara ensamma en stund, Alice', sade frun, och den unga flickan lämnade genast rummet. 'Ser ni, sir, det var ingalunda min, avsikt att tala om för er, vad jag har mig bekant om denna sorgliga händelse, men som min stackars dotter låtit er förstå, att vi veta något om olyckan, har jag intet val. Och när jag nu beslutat tala, vill jag utan minsta förbehåll säga er alltsammans.'
»'Det är också det klokaste, ni kan göra', svarade jag.
»'Mr Drebber hat bott här hos oss ungefär tre veckor. Han och hans sekreterare, mr Stangerson, hade gjort en långresa på kontinenten. Deras koffertar, poletterade från Köpenhamn, utvisade, att de kommo direkt från denna stad. Stangerson var en lugn, tillbakadragen man, men hans principal var, ledsamt att säga, raka motsatsen. Han var ohyvsad och rå i sitt sätt och hade mycket simpla vanor. Samma kväll han kom hit, drack han sig fullkomligt redlös, och man kan med gott samvete påstå, att han aldrig var nykter efter klockan tolv på dagen. Hans uppförande mot tjänsteflickorna var otillbörligt fritt och familjärt. Och värst av allt — han antog snart samma hållning mot min dotter, Alice, och tilltalade henne mer än en gång på ett sätt, som hon lyckligtvis var alltför oskyldig att förstå. Vid ett tillfälle tog han henne, oförskämt nog, i famn och kysste henne; hans egen sekreterare blev ursinnig över denna skymf,
