som tillfogats den unga flickan och förebrådde honom skarpt hans opassande uppträdande.'
»'Men varför stod ni ut med allt detta?' frågade jag. 'Jag antar, att ni kan göra er kvitt edra inackorderingar, när ni vill.'
»Mrs Charpentier rodnade vid min något närgångna fråga.
»'Gud give, att jag tillsagt honom att flytta, samma dag han kom', sade hon. 'Men det fanns en svår frestelse för mig — de betalade ett pund om dagen var — fjorton pund i veckan, och vi äro ju mitt uppe i den 'döda' årstiden. Jag är änka, och min son, som är vid flottan, har kostat mig mycket pengar. Jag ville därför inte gärna gå miste om en så god inkomst; jag trodde mig handla till allas vårt bästa. Men skymfen mot min dotter blev för mycket för mig, och jag sade till mr Drebber, att han måste flytta.'
»'Och sedan?'
»'Jag drog en suck av lättnad, när jag såg honom åka sin väg. Min son är hemma på permission nu, men jag sade ingenting till honom, om vad som hänt, ty han har ett ytterst häftigt lynne och håller otroligt mycket av sin syster. När jag således stängde dörren efter de bägge herrarne, var det, som om en tyngd lyfts från mitt bröst. Men inom mindre än en timme hördes en ringning på portklockan, och man sade mig, att mr Drebber kommit tillbaka. Han tycktes mycket upprörd: förmodligen var han mer än vanligt berusad. Han trängde in i rummet, där jag satt med min dotter, gjorde ett par osammanhängande anmärkningar om vädret och sade, att han ej hunnit i rätt tid till tåget. Så vände han sig till Alice och föreslog henne inför mig, hennes egen mor, att resa sin väg med honom. Ni är myndig, sade han, och det finns ingen lag, som kan hindra er. Jag har pengar i överflöd. Bry er ej om den gamla gumman här, utan följ med mig, nu genast. Ni ska' få det lika fint som en prinsessa. Stackars Alice blev rädd, att hon skyndsamt drog sig långt bort ifrån honom, men han tog henne i ena armen och släpade henne med sig mot dörren. Jag skrek till, och i detsamma kom min son Arthur in i rummet. Vad som sedan hände, kan jag ej riktigt förklara; jag hörde svordomar och ljudet av en häftig brottning. Jag var alldeles för rädd för att se upp. När jag äntligen vågade lyfta huvudet, såg jag Arthur stå i dörren, skrattande och med en stor käpp i handen. 'Jag tror inte, att den där gynnaren skall besvära oss igen', sade han. 'Men jag skall likväl följa efter honom och se, vad han tar sig till'. Med dessa ord tog han sin hatt och gick ut. Följande morgon finge vi höra talas om det hemlighetsfulla mordet på mr Drebber.'
»Bekännelsen kom endast långsamt och stötvis från mrs Charpentiers läppar. Emellanåt talade hon så lågt, att jag knappt kunde uppfånga orden. Jag skrev stenografiskt upp allt, vad hon sade, så att det ej skulle finnas någon möjlighet till misstag.»
»Detta är ju riktigt intressant», sade Sherlock Holmes med en gäspning. »Vad hände sedan?»
»När mrs Charpentier slutat», fortfor detektiven, »insåg jag genast, att hela affären, hängde på ett enda hår. Seende henne in i ögonen på ett sätt, som jag alltid funnit mycket effektivt, när det gällt fruntimmer, frågade jag henne, hur dags hennes son kommit hem.
