både piller, plånbok och telegram, i avsikt att lämna dem i förvar på poliskontoret. Det var av en ren händelse jag tog pillerna, ty, jag måste erkänna, att jag ej anser dem vara av ringaste betydelse.»
»Giv mig dem!» sade Holmes. »Se hit, Watson: tror du, att detta är vanliga piller?»
Vanliga voro de med all säkerhet ej; de voro grå till färgen, små och runda, och tycktes nästan genomskinliga, när man höll upp dem mot dagsljuset
»Att döma av deras lätthet och genomskinlighet tror jag, att de låta lösa sig i vatten», sade jag.
»Just så», sade Holmes. »Skulle du nu vilja göra mig den tjänsten att hämta den där stackars lilla foxterriern, som varit sjuk så länge och som värdinnan i går bad dig befria från sina plågor.»
Jag gick efter det lilla djuret och bar det upp för trappan; dess tunga andhämtning och glasartade ögon visade, att det ej hade långt igen. Dess snövita nos sade dessutom tydligare än ord, att det redan för länge sedan överskridit gränsen för hundsläktets vanliga tillvaro. Jag lade den lille stackarn på en kudde framför brasan.
»Nu skär jag ett av pillerna i tu», sade Sherlock Holmes; han tog fram sin pennkniv och lät orden åtföljas av handling. »Den ena halvan skola vi lägga tillbaka i asken och bevara för framtida behov; den andra halvan lägger jag i det här vinglaset i en tésked vatten. Ni ser, att vår vän doktorn hade rätt, och att det med lätthet låter upplösa sig.
»Ett sådant där experiment kan ju vara mycket intressant», sade Lestrade; hans röst hade del kränkta tonfall, som en människa ofta får, när hon tror, att man roar sig på hennes bekostnad. »Jag kan emellertid inte inse, vad det har att göra med mr Joseph Stangersons död.»
»Tålamod, min vän, tålamod! Ni ska' i sinom tid finna, att det har mycket med saken att göra — allt, snart sagt. Nu tillsätter jag litet mjölk, så att blandningen blir smakligare och hunden ingenting har emot att förtära den.»
Med dessa ord hällde han glasets innehåll på ett tefat och satte detta framför foxterriern, som hastigt slickade det torrt.
Sherlock Holmes allvarliga min och hållning hade på oss alla gjort så pass starkt intryck, att vi sutto tyst, ivrigt betraktande den lilla hunden och väntande på ett eller annat häftigt utbrott. Men ingenting hände. Hunden låg alltjämt lugnt utsträckt på sin kudde: han andades visserligen tungt, men tycktes varken bättre eller sämre än förut.
Holmes hade tagit fram sitt ur, och när nu minut efter minut förgick, utan att det väntade resultatet uppnåtts, fick hans ansikte ett uttryck av modlöshet och felslagen förhoppning. Han bet sig i läpparne, trummade med fingrarna på bordet och visade alla tecken till växande otålighet. Så stor var hans sinnesrörelse, att jag började känna, verkligt medlidande med honom, under det de bägge detektiverna menande smålogo mot varandra, ingalunda missnöjda med det nederlag, Sherlock Holmes tycktes ha lidit.
»Det kan inte vara en tillfällighet!» utbrast han slutligen, i det han sprang upp från sin stol och med snabba steg gick fram och åter i rummet. »Det är omöjligt, att det skulle kunna vara en ren tillfällighet. Samma slags piller, som jag misstänkte vid Drebbers mord, ha nu efter Stangersons
