bara, hur fint och tyst fjädrarna röra sig! De sluta sig på mindre än en sekund.»
»Den gamla modellen är god nog», anmärkte Lestrade, »om vi bara kunna få rätter karl att sätta dem på.»
»Det är rätt, det är rätt, Lestrade», sade Holmes småleende. »Kusken kan gärna hjälpa mig med min koffert. Bed honom komma upp, Wiggins!»
Jag blev på det högsta förvånad över att höra min vän tala, som om han ämnade företaga en resa — han hade ej med ett enda ord omnämnt den saken för mig. Det stod en liten kappsäck i rummet; på denna började han snöra till remmarne. Han var ivrigt sysselsatt härmed, när kusken steg in.
»Var snäll och hjälp mig litet med den här söljan, kusk», sade Holmes, som låg på knä bredvid kappsäcken och ej ens vände på huvudet.
Karlen, som såg missnöjd och ovänlig ut, böjde sig ner för att lämna den begärda hjälpen. I samma ögonblick hördes ett skarpt klickande ljud och slamret av metall. Sherlock Holmes reste sig hastigt.
»Mina herrar», sade han med blixtrande ögon, »låt mig presentera för er mr Jefferson Hope, Enoch Drebbers och Joseph Stangertons mördare.»
Det hela hade varit ett ögonblicks verk — det hade skett så snabbt, att jag ej haft tid att fatta, hur det gått till. Men jag har en livlig hågkomst av Sherlock Holmes' triumferande uttryck och klangen i hans röst; av droskkuskens häpna, trotsiga ansikte, där han stod och stirrade på de glänsande handklovarne, vilka liksom genom trolleri blivit fästa kring hans handleder. Under några ögonblick kunde man ha tagit oss för bildstoder. Så slet sig fången med ett tjut av raseri lös från Sherlock Holmes och kastade sig med all sin styrka mot fönstret. Glas och trävirke splittrades; men innan han hunnit tränga sig igenom, störtade sig Gregson, Lestrade och Holmes lik ett koppel jakthundar över honom. Han släpades tillbaka in i rummet, och här utspann sig en fruktansvärd strid. Mördaren var så stark och så ursinnig, att han gång på gång slet sig lös från oss alla fyra. Han tycktes begåvad med en rasande dåres övermänskliga styrka; hans ansikte och händer voro illa tilltygande av de sönderslagna fönsterrutorna, men blodförlusten tycktes ej minska hans motståndskraft. Det var ej förrän Lestrade lyckats få sin ena hand innanför hans halslinning och hotade kväva honom, som han insåg, att han måste giva vika för övermakten. Till och med då kände vi oss ej säkra, förrän vi också bundit hans fötter. När detta var gjort, reste vi oss upp, andfådda och utmattade av den ovana ansträngningen.
»Vi ha hans egen droska därnere», sade Sherlock Holmes. »Vi ska' begagna oss av den för att föra honom till Scotland Yard. Och nu, mina herrar, fortsatte han med ett vänligt leende, »nu när vi ha fågeln i bur, kan ni få ställa vilka frågor ni vill till mig, och det är ingen fara för, att jag skall neka besvara dem.»
