vara upphovsmannen till ogärningen, och han också var på falskt spår. Ni har kastat ut en antydan hit och en antydan dit, och ni tycks veta mer än vi; men den tiden är nu inne, då vi känna, att vi ha rättighet att fråga er rent ut, hur mycket ni vet om affären. Kan ni säga oss, vem som begått de båda brotten?»
»Jag måste säga, att jag tycker Gregson har rätt», sade sin tur Lestrade. »Vi ha båda två försökt, och vi ha båda två misslyckats. Ni har mer än en gång, sedan jag kom hit denna morgon, anmärkt, att ni har alla de bevis, ni behöver. Ni kan ju därför gärna tala rent ut.»
»Om man dröjer med att arrestera mördaren», inföll jag, »så kan han ju få tid att begå en ny ogärning.»
Men trots allas våra uppmaningar, visade Sherlock Holmes tydliga tecken till obeslutsamhet. Han fortfor att gå av och an på golvet, med huvudet sänkt mot bröstet och med rynkade ögonbryn, så som han brukade göra, när han var försjunken i tankar.
»Några fler sådana mord komma ej att begås», sade han slutligen, i det han plötsligt blev stående vänd mot oss. »Ni kan vara så gott som alldeles säkra på det. Ni har frågat mig, om jag visste vad mördaren heter. Det gör jag; men kännedomen om hans namn är ett intet, i jämförelse med konsten att få karlen fast. Och det är det jag hoppas snart kunna göra. Jag tror nog, att det skall lyckas mig utan andras hjälp; men det är ett företag, som fordrar stor skicklighet och mycken försiktighet, ty vi ha att göra med en ytterst slug och hänsynslös person, som därtill är understödd — något, som jag av erfarenhet vet — av en, som är lika djärv och listig som han själv. Så länge mördaren ej har någon aning om, att man kommit honom på spåren, finns det nog en möjlighet att få honom i vårt våld; men om han finge den ringaste misstanke om, att han vore känd, skulle han ändra sitt namn och inom ett ögonblick försvinna bland denna stads många millioner bebyggare. Jag vill ej på minsta sätt såra edra känslor, men jag anser mig böra säga, att den officiella poliskåren ej är vuxen sådana inpiskade skälmar, som dessa två brottslingar, och det är därför jag ej påkallat er hjälp. Om jag misslyckas i mitt företag, får jag naturligtvis uppbära det strängaste klander för min uraktlåtenhet; men därpå är jag beredd. Allt, vad jag för närvarande kan lova, är, att jag skall inviga er i mitt förtroende i samma stund, som jag utan fara för mina planer kan göra det.»
Gregson och Lestrade tycktes långt ifrån nöjda med detta löfte och med det nedsättande omdömet om den detektiva poliskåren. Den förre rodnade av förargelse ända upp till hårrötterna; den senares små svarta ögon gnistrade av nyfikenhet. Ingen av dem fick likväl tid att yttra ett enda ord, förrän en knackning hördes på dörren och de små gatpojkarnes anförare och talman Wiggins, stack in sitt lilla lurviga huvud.
»Jag har droskan därnere, sir», sade han med en liten nick, som skulle föreställa en bugning.
»Det var en duktig pojke», svarade Holmes lugnt och vänligt. »Varför begagnar ni inte den här modellen vid Scotland Yard?» fortfor han och tog ur en byrålåda fram ett par handklovar. »Se
