Prärievargen smyger omkring bland busksnåren, vråkarne flyga på tungt flaxande vingar genom luften, och den klumpiga grå björnen lunkar sakta längs de mörka ravinernas botten för att bland klipporna uppsnoka sina sparsamt förekommande livsförnödenheter. Rovdjuren äro öknens enda bebyggare. I hela världen finns ej en ödsligare utsikt än den, man har från norra sluttningen av Sierra Blanco. Se långt ögat når, utbreder sig den omätliga, förtorkade steppen, tätt beströdd med stora vita fläckar av lutsalt; här och var ser man små lundar av den dvärgartade chapparal-busken. Längst bort vid horisonten skönjer man en kedja höga berg, vilkas skrovliga, sönderdelade toppar äro täckta av snö. På hela den stora landsträckan upptäcker man ej ett levande väsen, ej heller något, som tyder på, att levande varelser här skulle kunna existera. Ingen fågel svingar sig upp mot det stålblå himlavalvet, intet kräldjur rör sig på den grå jordytan — tystnad, tystnad råder överallt. Hur intensivt man än må lyssna, förnimmer man i hela den väldiga öknen intet ljud — tystnaden härskar oinskränkt — en tryckande, kvävande tystnad.
Vi sade nyss, att man på den stora steppen ej ser något tecken till, att levande väsen där skulle kunna finnas. Detta är, strängt taget, ej fullt överensstämmande med sanningen. Om man från Sierra Blanco blickar nedåt, ser man en smal väg slingra sig tvärs genom ödemarken. Denna väg är fårad av hjulspår och upptrampad av många äventyrares trötta fötter. Här och där ligga små vita föremål, som glittra i solskenet och tydligt avteckna sig mot lutsaltets mörkgrå färgtoner. Gå fram och betrakta dem, dessa vita, glänsande små tingestar! Det är ben: somliga stora och grova, andra mindre och finare; de förra ha tillhört oxar, de senare människor. Hela femton hundra kilometer kan man spåra denna hemska karavanväg, tack vare de spridda lämningarna av dem, som blivit liggande vid vägkanten.
Den 4:de maj 1847 stod en ensam vandrare med ögonen tröstlöst fästade på detta dystra sceneri. Mannens utseende var sådant, att man kunde ha tagit honom för traktens skyddsande eller dess dämon. Man skulle haft svårt att säga, om han var fyrtio eller sextio år gammal. Ansiktet var till ytterlighet tärt och magert; den bruna, pergamentliknande huden satt fastsmetad på de skarpt framträdande kindbenen; det långa, svarta håret var liksom skägget, starkt gråsprängt; ögonen lågo djupt in i sina hålor och strålade med en onaturlig glans; den knotiga hand, som höll bössan, liknade handen på ett skelett.
Han stod stödd på sitt vapen, liksom saknade han förmåga att hålla sig upprätt, och dock tydde hans massiva kroppsbyggnad på en kraftfull och uthållig konstitution. Men hans tärda drag, kläderna, som knappt lyckades hålla sig kvar på hans utmärglade, hopskrumpna lemmar, utvisade tydligt nog, vad det var, som givit honom detta i förtid föråldrade, kraftlösa utseende. Mannen var döende — döende av hunger och törst.
Mödosamt hade han släpat sig ner genom ravinen och uppför den lilla kullen, i hopp att finna litet vatten. Nu sträckte sig framför honom den omätliga saltsteppen och den långa kedjan av
