vilda, otillgängliga berg, och ingenstädes varsnade han en planta eller ett träd, som tydde på, att ett vattendrag fanns i dess närhet. I hela den vidsträckta ödemarken glimmade ingen enda hoppets stråle. Mannen sände sina längtande, spörjande blickar mot norr, mot öster och väster, och så blev det klart för honom, att hans vandringsliv nått sitt slut och att han måste dö här, just här, på den nakna klippkullen.
»Och varför inte här, lika gärna som i en mjuk säng, tjugo år härefter?» mumlade han, i det han sjönk ner i skuggan av ett utspringande klippblock. Innan han satte sig, lade han ner på marken sin bössa och ett stort, i en grå sjal insvept knyte, som han burit över axeln. Bördan tycktes för tung för hans krafter, ty när han lade den ifrån sig, föll den ganska häftigt mot marken. Ögonblickligen hördes inifrån det grå byltet ett svagt skrik; ett litet förskrämt ansikte med klara, bruna ögon och två små smutsiga, knubbiga händer blevo synliga.
»Du har gjort mej illa!» sade förebrående en barnröst.
»Har ja' de'?» sade mannen ångerfullt. »De' va då rakt inte min mening.»
Under det han talade, vecklade han upp den grå sjalen och frigjorde från densamma en vacker liten flicka på omkring fem år, vars nätta skor och snygga röda klädning, skyddad av ett litet linneförkläde, talade om en mors kärleksfulla omsorg. Flickan var blek och såg trött ut, men hennes knubbiga armar och ben utvisade, att hon ej lidit så mycket eller så länge som hennes beskyddare.
»Hur ä' de' me' dej?» frågade denne ängsligt, då flickan ej upphörde att riva i de hoptovade, guldgula lockarne, som täckte hennes lilla huvud.
»Kyss de' och gör de' bra igen», svarade hon med största allvar och pekade på det ställe, där hon fått stöten. »De' brukade mamma alltid göra. Var ä' mamma?».
»Mamma har rest bort. Om du ä' snäll, får du kanske snart se henne igen.»
»Rest bort?» upprepade den lilla. »De' va' lustigt; ho' sa' inte farväl; de' gjorde ho' alltid, om ho' så bara gick tvärs över vägen te' moster för att dricka té och nu har ho' varit borta i tre dar. De' ä' rysligt hett här, ä' de' inte? Finns här ingenting att äta eller dricka?»
»Nej, här finns ingenting, vännen min! Du får vara tålig än så länge, så blir de' kanske snart bra. Lägg huv'et upp intill mej — så där ja — så känner du dej lite' kryare. De' ä' inte så lätt att tala, när ens läppar ä' torra som läder, men de' ä' nog bäst, du får veta, hur vi har det ställt. Vad har du där?»
»Fina, vackra saker!» sade den lilla förtjust och höll upp ett par små bitar kattguld. »När vi kommer hem, ska' ja' ge dem åt lille Bob.»
»Du får snart se vackrare saker än de där», sade mannen i förtrolig ton. »Vänta bara — ja' skulle just te' å tala om'et för dej; kommer du ihåg, när vi lämnade floden?»
»Å, ja, mycke' väl.»
»Vi trodde, att vi snart skulle få se en annan flod, förstår du. Men de' va' nå'nting galet: kompassen eller kartan eller nå'nting — floden hittade vi inte. Och så tog vattnet slut — de' fanns
