Sida:En studie i rött 1918.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

bara ett par droppar för så'na som du, och — och —»

»Och du kunde inte få tvätta dej», inföll den lilla förnumstigt med en blick på sin följeslagares brunstekta ansikte.

»Nej — å inte dricka heller. Och mr Bender han gick först bort, och så gick Indian-Peter, och mrs Mc Gregor, och så Johnny Hones, och så vännen min, gick din mamma.»

»Då ä' mamma en döding, hon me'!» utbrast barnet, slog förklädet för ansiktet och började bittert gråta.

»Ja — alla gick di bort, utom du och jag. Och då trodde ja', att de' kunde finnas vatten åt det här hållet, och så tog jag dej på ryggen och begav mej i väg. Men de' tycks inte ha slagit väl ut. Vi har nog inte långt kvar.»

»Menar du, att vi me' ska' dö?» frågade den lilla, i det hon kvävde snyftningarna och med tårdränkta ögon såg upp på mannen.

»Ja — så ungefär menar jag.»

»Varför sa' du mej inte de' förr?» sade flickan med ett förtjust skratt. »Du rent å skrämde mej. Om vi ska' dö, så kommer vi ju snart te' mamma igen.»

»Ja, de' gör du, raring.»

»Och du me'. Ja' ska' tala om för henne, hur rysligt snäll du varit mot mej. Ja' slår vad om att ho' möter oss ve' himlens port me' en stor flaska vatten i hand och en hel hög bovetekakor, varma och rostade på bägge sidor, så'na, som Bob och ja' tyckte så mycke' om. Hur länge kommer de' att dröja?»

»De' vet ja' inte — inte så länge, tror jag.»

Mannen höll sina ögon fästade på den norra horisonten. Mot det klarblå himlavalvet avtecknade sig små svarta punkter, som med var minut tilltogo i storlek, så hastigt närmade de sig. De visade sig snart vara tre stora bruna fåglar, vilka i vida kretsar svävade kring de vilsekomnas huvud och slutligen slogo sig ner på en klippa i deras närhet. Fåglarne voro vråkar, västerns gamar, vilkas ankomst förebådar döden.

»Tuppar och hönor», utbrast den lilla förtjust, i det hon pekade på dem hemska förebuden och klappade i händerna för att få dem att flyga upp. »Säg — har Gud skapat 'de' här landet ?»

»Naturligtvis har han de' gjort», svarade mannen, litet häpen över den oväntade frågan.

»Han har också skapat landet nere i Illinois, och han har skapat Missouri», fortsatte barnet.

»Ja' tror nog, att nå'n annan har skapat de' här. De' ä' inte på långt när så bra gjort; dom har glömt vattnet och trä'na.»

»Skulle du inte kunna läsa en bön?» frågade mannen tveksamt.

»De' ä' inte kväll än», svarade den lilla.

»De' gör ingenting. De' ä' kanske inte alldeles regelrätt, men Han bryr sig nog inte om de'. Läs du den bön, du brukade läsa var kväll i vagnen, när vi var nere på slätten.»

»Varför läser du inte själv?» frågade barnet undrande.

»Ja' har glömt de'», svarade mannen. »Ja' har inte läst någon bön, se'n ja' var så liten som du. Men de' ä' nog aldrig för sent. Du kan läsa före, och ja' kan stå bredvid och läsa efter.»

»Då får du falla på knä, precis som ja' gör»,