sade en skägglös, gråhårig man med smala läppar och ett hårt drag kring munnen.»
»Till höger om Sierra Blanco, ja; — därifrån skola vi uppnå Rio Grande», sade en annan.
»Haven ingen ängslan för vatten!» utbrast en tredje. »Han, som lät vatten springa ur själva klippan, Han skall ej övergiva sitt eget utvalda folk.»
»Amen! Amen!» ljöd det från den lilla församlingen.
De skulle just åter sätta sig i rörelse, då en av de yngsta och skarpsyntaste lät höra ett litet rop av förvåning och pekade på den kala, över dess huvud befintliga klippan. Från dess topp fladdrade ett stycke rött tyg, som klart och skarpt lyste mot den grå klippgrunden. Vid åsynen härav höllo ryttarne in, sina hästar och grepo efter sina bössor; andra ryttare ilade till, i akt och mening att förstärka den lilla eftertruppen. Ordet »rödskinn» hördes från allas läppar.
»Det finns inga indianer här», sade en äldre man. som tycktes vara befälhavaren. »Vi ha gått förbi Pawnestammen, och några andra komma vi ej att påträffa, förrän vi äro på väg över de stora bergen.»
»Skall jag gå dit och se, broder Stangerson?» frågade en av ryttarne.
»Och jag — och jag med» — hördes ett dussin röster. »Lämna edra hästar här nedanför; vi ska' vänta på er», svarade anföraren.
Inom ett ögonblick hade de unga männen suttit av, bundit sina hästar och skyndat uppför den branta kullen, på vars topp de sett det föremål, som i så hög grad retat deras nyfikenhet. De framträngde snabbt och tyst, med vana spejares skicklighet och försiktighet. Männen nedanför sluttningen kunde se dem skynda från klippspets till klippspets, tills de nått toppen, varifrån deras kraftiga gestalter klart avtecknade sig mot den ljusa himlaranden. Den unge man, som först givit alarm, gick i teten. Plötsligt sågo hans kamrater honom sträcka upp händerna, som om han blivit alldeles överväldigad av förvåning; men när de hunnit fram till till honom, blevo de i sin ordning lika överraskade av den syn, som mötte deras ögon.
På den lilla kullens allra översta krön låg en enda jättestor sten, och mot denna satt lutad en storväxt man med hårda drag och långt tovigt skägg. Han var ända till ytterlighet mager. Hans lugna, regelbundna andetag utvisade, att han sov. Bredvid honom låg en liten flicka, som slagit sina små runda armar kring mannens bruna, seniga hals; hennes guldlockiga lilla huvud vilade förtroendefullt mot hans breda bröst. Hennes rosiga läppar voro halvöppna och läto se två rader små pärlvita tänder; ett ljuvt leende låg utbrett över de barnsliga dragen. Hennes tjocka, vita små ben, klädda i korta strumpor och skor med blanka spännen, bildade en sällsam motsats till hennes följeslagares långa, utmärglade lemmar. På yttersta kanten av den stora stenen och med ögonen fästade på det egendomliga paret sutto tre vråkar vilka vid åsynen av de nykomna uppgåvo hesa, skärande skrik av felslagna förhoppningar och med tunga och vingslag flaxade ett stycke längre bort.
De hemska fåglarnes skrän väckte de sovande, och med förvirrade blickar såg männen sig
