omkring. Han reste sig med svårighet och blickade ut över steppen, som nyss legat så tyst och övergiven och nu tycktes uppfylld av en oerhörd massa människor och djur. Hans ansikte fick ett uttryck av förvåning och tvivel, och han for med sin knotiga hand över pannan.
»De' här ä' nog vad man kallar yrsel», mumlade han.
Barnet stod bredvid honom, hållande fast i han rockskört och seende sig omkring med barns vanliga frågande blickar.
De två vilsekomna blevo likväl snart övertygade om, att de ej voro offer för en synvilla. En av räddarne tog den lilla och lyfte upp henne på sin skuldra; ett par av de andra stödde den utmattade mannen och ledde honom ner för den branta sluttningen och fram till vagnarne.
»Jag heter John Ferrier», upplyste den räddade mannen. »Jag och den lilla här ä' allt, som ä' kvar av ett sällskap på tjugoen personer. Alla di andra ä' döda av hunger och törst där nere i söder.»
»Är flickan ert barn?» frågade någon.
»Det antar ja' ho' ä' nu», svarade mannen häftigt. »Ho' ä' min, därför att ja' har räddat henne. Ingen människa kan ta henne ifrån mej. Ho' ä' Lucy Ferrier från och me' denna dag. Men vem är ni?» fortfor han, nyfiket betraktande sin högresta, solbrända räddare; »de' tycks, som finns de' många av er.»
»Omkring tiotusen», svarade en av de unga männen. »Vi äro Guds förföljda barn — ängelen Meronas utvalda folk.»
»Har aldrig hört talas om honom», sade den räddade mannen. »Men han tycks ha utvalt en duktig hop åt sej.»
»Skämta inte med det, som är heligt», förebrådde honom den andre strängt. »Vi tillhöra det folk, som tro på de Heliga Skrifterna, med egyptiska skrivtecken ristade på tavlor av rent guld och i Palmyra skänkta åt den helige Joseph Smith. Vi komma från Nauvoo i staten Illinois, där vi hade grundat vårt tempel. Vi ha vandrat ut för att söka en tillflyktsort undan de våldsamma och de gudlösa, och vi skola finna den, även om det ej blir annorstädes än i hjärtat av en ödemark.»
Namnet Nauvoo var tydligen bekant för Ferrier.
»Jag förstår», sade han, »ni är mormonerna».
»Ja, vi äro mormonerna», svarade hans följeslagare med en röst.
»Och varthän ämnen I er!»
»Det veta vi ej. Gud själv under skepnad av vår profet leder oss. Vi måste föra er till profeten — han skall säga, vad vi skola göra med er.»
De hade nu hunnit nerför kullen och omgåvos genast av hopar av pilgrimer: bleka, milda kvinnor, kraftiga, leende barn och allvarliga, besinningsfulla män. Många voro de utrop av förvåning och medlidande, som hördes vid åsynen av de bägge främlingarne. Dessas räddare gjorde likväl ej halt, utan fortsatte sin gång, följd av en stor hop människor, tills de nådde en vagn, som framför de andra utmärkte sig genom sin storlek och sin pråliga, rika utstyrsel. Den var förspänd med sex hästar; de andra fingo nöja sig med två, ibland
