händerna på de barbariska Ghalis, om min ordonnans, Murray, ej varit så ovanligt rådig och tilltagsen; han kastade mig upp på en av packhästarna och lyckades föra mig i säkerhet inom de engelska skyttelinierna.
Plågad av sårfeber och utmattad av de många vedermödor jag utstått, fördes jag tillika med en hel mängd andra olyckskamrater till det lilla sjukhuset i Peshawur. Här hämtade jag mig småningom och hade hunnit så långt på bättringsvägen, att jag var i stånd att gå omkring i de olika sjuksalarne och till och med ligga och sola mig på verandan, när jag angreps av tyfus, detta våra indiska besittningars plågoris. Under flera månader förtvivlade man om att kunna rädda mitt liv, och när jag slutligen lyckligt och väl genomgått krisen och blivit konvalescent, var jag så svag och utmärglad, att läkarne beslöto fortast möjligt skicka mig tillbaka till England. Följaktligen inskeppades jag på transportfartyget Orontes och landsteg jag efter en månads färd i Plymouths hamn, med oåterkalleligen förlorad hälsa, men med nådigt tillstånd av en faderlig regering att använda de nästkommande nio månaderna på att söka återvinna henne.
Jag ägde inga närmare släktingar i England och var därför fri som vinden — så fri åtminstone, som en inkomst av tio kronor om dagen tillåter en karl att vara. Under dylika omständigheter var det ju helt naturligt, att jag genast begav mig direkt till London, denna stora malström, dit kejsardömets alla lättingar och drönare dragas — och där de försvinna. Jag tillbragte någon tid på ett privathotell i »The Strand», där jag förde en planlös, onyttig tillvaro och gjorde av med en massa pängar, mycket mer än jag egentligen hade råd till. Slutligen blev mina finansers tillstånd så oroväckande, att jag ansåg mig nödsakad lämna huvudstaden och slå mig ner på bondlandet eller ock alldeles ändra levnadssätt. Jag valde det senare alternativet och beslöt att genast flytta från det dyra hotellet och skaffa mig rum i någon billigare stadsdel.
Samma dag jag fattat nämnda beslut, stod jag en stund inne på Criterionbaren. Plötsligt fick jag ett kraftigt slag på axeln; jag vände mig om och kände igen unge Stamford, som varit min underläkare på garnisonssjukhuset. Åsynen av ett vänligt ansikte verkar, särskilt i Londons stora vildmark, behagligt på den, som känner sig ensam och övergiven. I forna dar hade Stamford just aldrig tillhört mina skötevänner, men nu hälsade jag med största hjärtlighet på honom, och han å sin sida tycktes glad över att ha råkat mig. I min översvallande glädje erbjöd jag honom att äta lunch med mig på »The Holborn», och vi begåvo oss tillsammans dit i en droska.
»Vad i all världen har du gjort med dig, Watson?» frågade Stamford med oförställd förvåning, under det vi rasslade fram genom Londons folkuppfyllda gator. Du är så mager som en skrika och så brun som en hasselnöt.»
Jag gav honom en kort översikt av mina äventyr och hade knappt slutat, när vi nått vår bestämmelseort.
»Din stackare!» sade han beklagande, sedan han hört min berättelse!. »Och vad gör du nu för tiden?»
»Ser mig om efter bostad», svarade jag. »Jag håller på att söka lösa det svåra problemet att få trevliga rum för billigt pris.»
