»Det är ganska egendomligt», anmärkte min vän, »men du är den andra personen i dag, som med samma ord sagt samma sak till mig.»
»Och vem var den första?» frågade jag.
»En karl, som arbetar i kemiska laboratoriet uppe på sjukhuset. Han beklagade sig i morse över, hur omöjligt det var att få tag på någon, som ville tillsammans med honom överta en trevlig liten våning, han hade reda på, men som var för dyr för hans villkor.»
»Å tusan!» utropade jag. »Om han behöver någon, som delar rum med sig, så är jag rätte mannen. jag vill mycket hellre ha en rumskamrat än bo alldeles ensam.»
Unge Stamford kastade över sitt vinglas en forskande blick på mig.
»Du känner inte Sherlock Holmes ännu», sade han. »Kanske skulle du inte tycka särdeles mycket om att ha honom till beständigt sällskap.»
»Vad har du emot honom?» frågade jag.
»Å, jag har inte sagt, att jag har något emot honom just. Han har bara litet besynnerliga idéer — han intresserar sig mer än vanligt för vissa grenar av vetenskapen. För allt, vad jag vet, är han en präktig, hederlig karl.»
»Medicine studerande, antagligen?» sade jag.
»Nej — men jag har ingen aning om, vad han ämnar bli. Han är styv i anatomi och alldeles ovanligt skicklig i kemi; jag tror likväl inte, att han tagit någon läkare-examen. Han har studerat på ett mycket planlöst och excentriskt sätt, men det oaktat har han förvärvat sig en så otrolig mängd kunskaper av allehanda slag, att det skulle slå vilken professor som helst med häpnad.»
»Har du aldrig frågat honom, vad han ämnar bli?» sade jag.
»Nej. Han är ej lätt att komma inpå livet, fast han kan vara meddelsam nog, när lusten faller på.»
»Jag skulle gärna vilja råka honom», sade jag. »Om jag ska bo tillsammans med någon, såge jag helst, att denne någon hade stillsamma, regelbundna vanor. Jag är ännu ej stark nog att stå ut med mycket liv och rörelse omkring mig. I Afghanistan hade jag så övernog av den saken, att det bör kunna räcka för återstoden av min jordiska tillvaro. Hur ska’ jag kunna få träffa din vän?»
»Han träffas säkrast på laboratoriet», svarade Stamford. »Antingen undviker han stället hela vecker igenom, eller ock arbetar han där från morgon till kväll. Om du vill, kunna vi ju åka dit tillsammans efter lunchen.»
»Med största nöje», svarade jag, och vårt samtal tog därefter en annan vändning.
Under det vi, sedan vi lämnat restaurationen, begåvo oss på väg till sjukhuset, gav Stamford mig några fler upplysningar om den person, som jag ämnade söka få till rumskamrat.
»Du får ej skjuta skulden på mig, om du ej lyckas komma överens med honom», sade Stamford. »Jag vet ingenting mer om honom än det lilla, jag lyckats uppsnappa under våra möten i laboratoriet. Du föreslog själv den här affären, och du får själv bära följderna.»
»Om vi ej lyckas komma överens med varandra, är det ju lätt att skiljas», svarade jag. »Men det tycks mig», tillade jag och såg forskande på min
