hastigt och fullkomligt förvärvade han sina nya kamraters aktning och förtroende, att de, när de nått målet för sin färd, beslöto, att han skulle förses med ett lika så stort och lika så fruktbart stycke land, som någon av de andra nybyggarna med undantag av Young själv, samt Stangerson, Kemball, Johnston och Drebber, vilka voro de fyra förnämsta församlingsföreståndarne.
På den farm, vilken John Ferrier sålunda fick. sig tilldelad, uppförde han ett rymligt blockhus, som under de följande åren blev så tillbyggt och förskönat, att det till slut såg ut som en stor villa. Han var en mycket praktisk karl, duktig affärsman och skicklig med sina händer. Hans ovanligt härdiga kroppskonstitution tillät honom att från morgon till afton sköta och förbättra sitt lantbruk. Detta var orsaken till, att hans farm och allt, vad som tillhörde honom,, blomstrade och trivdes. Inom tre år hade han det bättre ställt för sig än sina grannar; inom sex år var han välburgen man; efter nio år var han förmögen och efter tolv års ihärdigt arbete fanns det i Salt Lake City ingen, som i rikedom kunde mäta sig med honom. Från den stora insjön till de fjärran belägna Wahsateh-bergen var intet namn bättre känt än John Ferriers.
Det fanns dock ett sätt — och det var viktigt nog — på vilket han sårade sina religionsfränders känslor. Inga skäl, inga övertalningar kunde förmå honom att inrätta sitt hushåll i likhet med sina vänners — med en massa kvinnliga medlemmar. Han gav aldrig något bestämt skäl för sin ihärdiga vägran, utan nöjde sig med att lugnt och oböjlig fasthålla sitt beslut. De funnos, som beskyllde honom för likgiltighet gent emot sin antagna religion; andra ansågo, att orsaken var girighet; andra åter talade om någon gammal kärlekshistoria och om en ljushårig ungmö, som på Atlantens kust tvinat bort och dött. Vad skälet än må ha varit, så förblev dock Ferrier ogift. I alla andra avseenden fogade han sig efter den unga koloniens religionsbruk och hade namn om sig att vara en rättrogen, hedervärd man.
Lucy Ferrier växte upp i det stora blockhuset och var sin fosterfar till stor nytta i alla hans företag. Den friska bergsluften och barrträdens balsamiska dofter voro för den unga flickan i mors och sköterskas ställe. Allteftersom åren gingo, blev hon större och starkare; hennes kinder fingo hälsans färg, hennes gång blev fri och spänstig. Mången vandringsman, vars väg förde honom förbi Ferriers farm, kände inom sig längesedan förgätna tankar och drömmar åter uppleva, när han såg hennes smärta, smidiga gestalt glida genom veteåkrarne eller mötte henne, ridande faderns mustang, den hon styrde med den lätthet och det behag, som utmärka en sann dotter av den »fjärran Västern». Sålunda slog knoppen ut till blomma, och det år, då hennes far kunde kalla sig den rikaste av de kringboende farmarne, var sig hon en så fager amerikansk ungmö, som man kunde uppleta på hela den kust som sköljts av Stilla havet.
Det var emellertid ej fadern, som först märkte att barnet utvecklats till jungfru — det är sällan i dylika fall. Denna hemlighetsfulla förändring sker så stilla och omärkligt, att man ej dag för dag uppfattar den. Minst av alla vet ungmön själv därom; det är ej förrän tonfallet i en röst eller
