tryckningen av en hand kommer hennes hjärta att klappa fortare, som hon med en blandning av stolthet och räddhåga märker att en ny värld känslor väckts till liv i hennes själ. Få äro väl de som ej minnas dagen och stunden, då detta under skedde, och som ej med glädje tänka tillbaka på den händelse, som förebådade det nya livets gryning. Vad Lucy Ferrier angår, så var tillfället i och för sig allvarligt nog, även om man ej tar i betraktande dess inflytande på hennes eget och många andras öde.
Det var en varm junimorgon, och de Sista Dagarnas Heliga voro så flitigt sysselsatta som de bi, vilkas kupor de valt till sitt emblem. Från åkerfält och gator uppsteg ett aldrig avtagande sorl av ivrigt arbetande människor. Längs de dammiga forvägarne drevos rader av tungt lastade mulåsnor, alla på färd västerut, ty guldfebern hade brutit ut i Californien, och huvudvägen dit gick genom de Utvaldas stad. Där sågos också hjordar av får och hornboskap, som komma tillbaka från de kringliggande betesmarkerna, och hopar av utmattade immigranter, vilkas hästar voro lika dödströtta som de själva. Mitt ibland denna trängsel av människor och djur och styrande sin mustang med en fulländad ryttarinnas säkerhet, kom Lucy Ferrier galopperande; den häftiga ritten hade gjort hennes rosiga kinder än rosigare, och hennes ljusa hår fladdrade löst för vinden. Hon hade ett ärende för sin far att uträtta i staden och red på, som hon mången gång förut gjort, orädd och oförvägen, och med tankarne fästade på sitt uppdrag. De reströtta äventyrarna sågo med beundran efter henne, och till och med de föga lättrörda indianerna, vilka kommit in i staden för att sälja pälsverk, miste något av sitt vanliga stoiska lugn, då de fingo syn på den blonda, ljushylta unga flickan.
Hon hade nått stadens utkant, då hon fann vägen spärrad av en stor boskapsdrift, som stod under uppsikt av ett halvt dussin unga herdar från slätten. I sin otålighet sökte hon komma förbi detta hinder genom att spränga in i flocken, där denna syntes minst tät. Knappt hade hon dock kommit in bland de halvvilda djuren, förrän dessa slöto sig tillsammans bakom henne, och hon befann sig således innesluten av den rörliga hopen långhornade kreatur. Van, som hon var, att ha med boskap att göra, blev hon ej rädd, utan passade på varje tillfälle att egga sin häst framåt, i hopp att snart komma igenom flocken. Olyckligtvis kom ett av djurens horn i häftig beröring med hästens flank och gjorde honom ursinnig. Med en högljudd frustning reste han sig ögonblickligen på bakbenen, och slog och stegrade sig på ett sätt, som ofelbart skulle ha slungat en mindre skicklig ryttare ur sadeln. Lucy befann sig i en ytterst farlig ställning. Varje kastning av den skrämda hästen utsatte honom för en stöt av oxens långa horn och gjorde honom än ursinnigare. Allt, vad den unga flickan förmådde göra, var att behålla sin plats i sadeln; miste hon taget, betydde det en fasansfull död under de skrämda, oregerliga djurens fötter. Snart kände hon, att hon blev yr huvudet, och hennes fasta grepp i tyglarne slappades; nästan kvävd av damm och de rasande djurens utdunstning, hade hon kanske i förtvivlan avstått från att försöka rädda sig, om hon ej plötsligt
