vän, »som om du har något särskilt skäl att vilja två dina händer i den här saken. Har karlen ett oregerligt lynne, eller vad är det? Tag bladet från munnen, är du hederlig.»
»Det finns mångt och mycket, som det ej är lätt att med ord beskriva», sade Stamford skrattande. »Holmes är litet för vetenskapligt anlagd, tycker jag; han är mer än vanligt kallblodig och känslolös. Jag har ej svårt föreställa mig, att han skulle kunna vara i stånd att ge en god vän en nypa av det sist upptäckta vegetabiliska lutsaltet, inte av elakhet, förstår du — visst inte — utan av lust att lära känna dess verkningar. För att göra honom rättvisa, så tror jag, att han lika gärna skulle vara beredd på att försöka experimentet på sig själv. Han tycks äga en outsläcklig törst, en formlig passion, för noggranna, detaljerade kunskaper.»
»Det är ju en god sak.»
»Ja, men den kan drivas till ytterlighet. När det går så långt, att han tilldelar liken i obduktionsrummet käpprapp, då kan nog kunskapstörsten sägas ha antagit en något egendomlig form.»
»Tilldelar liken käpprapp?»
»Ja, för att få reda på, om blåmärken kunna uppstå, sedan döden inträtt. Jag såg med egna ögon, när han gjorde det.»
»Och ändå säger du, att han ej studerar till läkare?»
»Ja, det säger jag. Himlen vete, vad avsikt han har med sitt studerande. Men nu äro vi framme, och du får själv bilda dig ett omdöme om honom.»
Medan Stamford ännu talade, veko vi in på en trång bakgata och trädde genom en lång sidoport in i en av det stora sjukhusets flygelbyggnader. Här befann jag mig på välkänd mark och behövde ingen vägvisare, när vi gingo uppför den höga stentrappan och genom den smala korridoren med sin sina långa sträcka kalkrappade väggar och rader av brunmålade dörrar. Längst borta i korridoren ledde en låg, välvd gång in till det kemiska laboratoriet.
Detta var ett stort, högt rum, vars alla väggar voro betäckta med hyllor, fullsatta av en otalig mängd flaskor. Här och var stodo breda, låga bord, belamrade med retorter, provrör, små Bunsenlampor, i vilka lätta, blåskimrande lågor fladdrade. Det fanns endast en person i rummet; denne satt vid ett bord längst borta i ena hörnet och tycktes alldeles fördjupad i sitt arbete. Vid ljudet av våra steg såg han upp, reste sig hastigt och utstötte ett högt rop av glädje.
»Jag har funnit det! Jag har funnit det!» skrek han till min kamrat och sprang fram till oss med provrör i handen. »Jag har upptäckt ett ämne, som reagerar för hæmoglobin och endast för det!»
Om han hade funnit en guldgruva, hade hans anletsdrag ej kunnat uttrycka större förtjusning.
»Doktor Watson — Mr Sherlock Holmes», presenterade Stamford.
»Hur står det till med er?» sade mr Sherlock Holmes vänligt deltagande och tryckte min hand med en styrka, som jag ej skulle ha tilltrott honom. »Ni har varit i Afghanistan, märker jag.»
»Hur i all världen vet ni det?» frågade jag, alldeles utom mig av förvåning.
»Bry er inte om det», svarade han småskrattande. »Nu är det bara fråga om hæmoglobinet. Ni inser tvivelsutan betydelsen av min upptäckt?»
