Fullständigt tillintetgjord av detta oväntade slag. kände Jefferson Hope sig gripen av svindel och måste stödja sig på sin bössa för att ej falla till marken. Han var emellertid först och främst handlingens man och lyckades snart återvinna sin självbehärskning. Han drog ur glöderna fram ett halvbränt stycke ved, blåste på det, tills det brann med full låga, och började vid dess sken noggrannt undersöka det lilla lägerstället. Marken var upp trampad av hästhovar, utvisande, att ett större antal ryttare upphunnit flyktingarne och riktningen av deras spår gav tillkänna, att de återvänt till Salt Lake City. Hade de fört med sig bägge hans vänner? Jefferson Hope började tro, att så varit händelsen, när hans blick föll på ett föremål, som satte varje nerv i hans kropp i darrning. På något avstånd från den lilla lägerplatsen såg han en kulle av rödaktig mull — den hade säkerligen icke funnits där förut. Man kunde ej gärna taga den för annat än en nyligen uppkastad grav. När den unge jägaren närmade sig, såg han, att man överst på den lilla kullen stuckit ner en käpp, i vars ena kluvna ända en bit papper blivit fastsatt. Inskriften på detta papper var kort, men rakt på sak:
Här vilar
JOHN FERRIER
från Salt Lake City.
Död d. 4 aug. 1860.
Den duktige, kraftfulle gamle mannen, som han blott för några få timmar sedan lämnat, var således borta, och detta var hela hans minnesruna. Med vilt stirrande blickar såg Jefferson Hope sig omkring, för att få veta, om det fanns ännu en grav, men någon sådan stod ej att upptäcka. De skoningslösa förföljarna hade tagit Lucy med sig tillbaka, i akt och mening att låta henne gå sitt förutbestämda öde till mötes. Hon skulle bli en av de många olyckliga i unge Drebbers harem. När Jefferson Hope klart insåg den framtid, som väntade hans trolovade och, tillika sin egen maktlöshet att befria henne därifrån, önskade han, att han låg vid den gamle farmarens sida i dennes sista, tysta vilorum.
Men än en gång frigjorde kig hans spänstiga sinne från den dådlöshetens ande, som härrör av förförtvivlan. Om det ej fanns något annat att göra för honom, kunde han åtminstone inviga sitt liv åt hämnden. Orubbligt tålamod och stor ihärdighet voro några av Jefferson Hopes mest framstående egenskaper; han ägde tillika i hög grad en otrolig böjelse för hämndgirighet, en böjelse, som kanske ingivits honom av de indianer, hos vilka han tillbragt en ej ringa del av sitt liv. Där han nu stod bredvid den övergivna lägerelden, kände han, att det enda, som i någon mån kunde lindra hans sorg skulle vara en fullständig, genomgripande hämnd, med hans egen hand utövad på hans fiender.
Hans okuvliga vilja och hans starka energi, skulle, det beslöt han, användas endast för uppnåendet av detta mål. Med bistert, dödsblekt ansikte gick han tillbaka till det ställe, där han kastat ifrån sig det skjutna djuret, och sedan han blåst liv i de slocknande glöden, stekte han kött nog för ett par dar. Detta band han in i ett knyte och började, trots sin trötthet, samma kväll sin vandring
